Professor Nato enda vägen till verklig stabilitet

Senaste nyheterna om Nato

Professor Nato enda vägen till verklig stabilitet Senaste nytt om Nato

Professor Nato enda vägen till verklig stabilitet - Grundläggande stabilitet i Östersjöområdet kan bara skapas genom Nato. De risker för ryska motåtgärder som skulle uppstå skall dock inte underskattas. Om vi inte är redo att hantera dessa risker blir det enda realistiska alternativet att hålla tyst och hoppas på det bästa, skriver professor Stefan Hedlund.  

Sveriges relation till Ryssland är nu sämre än på mycket länge. Svenska politiker och medier talar i utmanande termer om förväntade ryska påverkansoperationer i det kommande svenska valet. Och debatten om ett svenskt medlemskap i Nato har antagit tongångar vi inte tidigare skådat.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under Almedalsveckan i Visby kom svar på tal från rysk sida. Ambassadör Viktor Tatarintsev inskärpte, med grovt språkbruk, att Ryssland upplever det som extremt provocerande att bli utpekat som ett hot mot svensk säkerhet.

Allvaret i denna utveckling skall ses mot bakgrund av att relationerna mellan Ryssland och väst med stor sannolikhet kommer att förvärras ytterligare, och att risken för ryska motåtgärder därmed kommer att växa. Även svensk utrikes- och säkerhetspolitik kommer därmed att sättas på allvarliga prov.

Anledningen hänger samman med konflikten i Ukraina. Den 17 juli var det fyra år sedan ett flygplan tillhörande Malaysia Airlines sköts ned över krigszonen i östra Ukraina. Samtliga 298 ombord förlorade livet. Det är svårt att finna ett korrekt tonläge för att skildra detta blodiga nidingsdåd.

Då den luftvärnsrobot som sköt ned Flight MH-17 var rysktillverkad, och då den avfyrades från territorium som hölls av separatister understödda av Ryssland, var det naturligt att många genast pekade finger mot Ryssland. President Vladimir Putin gavs skulden, och en omfattande spiral av sanktioner inleddes.

Den internationella undersökningskommissionen anser sig nu, efter fyra år av undersökningar, ha tydliga bevis för att luftvärnsroboten fördes till Donbass från ett ryskt luftvärnsregemente utanför Kursk, dit den sedan återvände. Man anser sig ha bevis mot en rad namngivna ryska militärer som medverkat i detta kallblodiga mord på 298 oskyldiga civila, och man avser att gå till åtal, sannolikt under hösten.

Då Ryssland kommer att framhärda i att man inte har något ansvar, kommer krisen i relationerna till väst att trappas upp, sannolikt till nivåer som påminner om mordförsöket i mars på den tidigare ryske agenten Sergej Skripal, i den brittiska staden Salisbury. Att det nyligen inträffat en ytterligare incident med novitjok, bara några kilometer ifrån Salisbury, gör inte saken bättre.

Det är just mot denna bakgrund av eskalerande spänningar som den svenska debatten om en möjlig anslutning till Nato måste ses. Det kan inte råda någon som helst tvekan om att en svensk anslutning skulle uppfattas som extremt provocerande.

De som förespråkar en anslutning talar gärna om att Ryssland vid det här laget har vant sig vid att Sverige de facto redan tillhör Nato, och att ett formellt beslut om medlemskap därför inte skulle ändra mycket i sak. Det är ett argument med mycket tveksam bärighet.

Det är förvisso sant att Ryssland sedan länge har betraktat Sverige som en del av den västliga alliansen. Man skulle kunna gå så långt som till att hävda att svensk neutralitet aldrig tagits på allvar av någon annan än svenska politiker. Ryssland har säkert varit väl förtroget med att resultat av svensk signalspaning har lämnats direkt till Nato. Med detta sagt förblir det ett mycket stort steg att söka om medlemskap.

Den stora svenska militärövningen Aurora-17 sände tydliga signaler till Ryssland, om hur vårt land skulle uppträda i en kris: franska och amerikanska trupper landsteg i Göteborg, amerikanska fallskärmstrupper landsattes på Gotland, svenskt och finländskt stridsflyg samverkade, kuppberedskap övades i Stockholm, och så vidare.

Även om det fanns goda skäl att sända just detta budskap, var det samtidigt ett budskap om svaghet snarare än styrka. Förutsättningen var att trupper från Nato i händelse av rysk aggression mot en av våra baltiska grannar snabbt skulle kunna transiteras genom Sverige. Det är dock mycket stor skillnad mellan att trupper från Nato kommer till undsättning dagen efter, och att de finns på plats redan dag ett.

Med Sverige och Finland som medlemmar skulle trupper från Nato i ett skarpt läge kunna stå redo att ingripa på mycket kort varsel. Den stora militära överlägsenhet Ryssland idag åtnjuter i Östersjöområdet skulle förvandlas till mycket stor sårbarhet. Övningar med amerikanska marinkåren i Nordnorge inskärper detta budskap, som utgör själva kärnan i militär avskräckning.

Det är mot denna bakgrund fullt begripligt att Ryssland så kraftfullt söker motverka ett svenskt medlemskap. Att den hotfulla retoriken hittills snarast fått motsatt verkan kan uppfattas som ett underbetyg åt rysk utrikespolitisk skicklighet, men det ändrar inte grundläggande fakta i målet.

De som hävdar att ett svenskt medlemskap i Nato skulle verka allvarligt destabiliserande har rätt i så måtto att det sannolikt skulle provocera kraftfulla ryska reaktioner. Det är dock samtidigt ett argument som blandar bort korten, genom att vägra se själva grundproblemet.

Det avgörande vägskälet i svensk säkerhetspolitik kom med utvidgningen av Nato till att innefatta de tre baltiska staterna. Då Sverige vägrade att fatta samma beslut kunde inte heller Finland gå med, och Nato hamnade därmed i en situation där det är tveksamt om man skulle kunna leva upp till förpliktelserna enligt Artikel 5 om gemensamt försvar.

I händelse av ett väpnat ryskt angrepp mot exempelvis Estland skulle den brittiska snubbeltrådsstyrkan genast förvandlas till gisslan. Förstärkningar från Polen och Tyskland skulle behöva kämpa sig upp genom Östersjön, förbi den starkt befästa ryska enklaven i Kaliningrad, vilket skulle vara ett blodigt äventyr.

Den verkliga anledningen till att Ryssland kan uppträda så hotfullt mot våra baltiska grannar ligger i att det inte finns något "ryggstöd". Det är Sveriges ensidiga nedrustning och vägran att gå med i Nato som placerar våra baltiska grannar i en situation av betydande sårbarhet, och som därmed utgör den grundläggande anledningen till instabilitet i Östersjöområdet.

Det är just detta som borde stå i centrum för debatten om Sverige och Nato. Är svenska politiker verkligen redo att sätta kraft bakom den hårda retoriken? Givet den politiska utvecklingen i Ryssland är en svensk (och finländsk) anslutning till Nato den enda vägen till grundläggande stabilitet i Östersjöområdet, en stabilitet som bygger på klassisk avskräckning.

Det absolut sämsta är det som samtidigt är mest sannolikt, nämligen en politik av fortsatta provokationer mot Ryssland som kantas av att svensk militär får så dålig medelstilldelning att man tvingas inställa övningar och därmed tappar all trovärdighet. Ryska påverkansoperationer ges här ett fritt spelrum för att på klassiskt vis söndra och härska.

Stefan Hedlund
professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet

Källa - 2018-07-11 21:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Militärövning gotland2017
  2. Angela merkel och trump nato
  3. Nato Nyheter
  4. Militärövning gotland2017
  5. Nato stridsvagnar till baltikum
  6. Marine le pen livskamrat
  7. Wallströmdoktrinen
  8. Donald trump besökte ensam klagomuren
  9. Nato ryssland avtal
  10. Finland vill bryta Natos misstro mot Ryssland

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+