Replikskifte mellan ICAN och Claes Arvidsson om kärnvapen - Med anledning av Säkerhetsrådstexten Svensk säkerhet splittrar regeringen, har följande replik inkommit:
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Claes Arvidsson oroar sig med rätta för ryska och nordkoreanska kärnvapen, men argumenterar sen bakvänt att Sverige bör se till att deras beteende ska vara lagligt och legitimt.
Kärnvapen är ett massförstörelsevapen som riktar sig mot civila, där flera hundratusentals människor - hela städer - är måltavlor för de kärnvapen som finns runt om i världen idag. Om vi behåller dessa vapen för alltid så kommer de att användas, antingen medvetet eller genom en olyckshändelse eller missförstånd. Konsekvenserna för civila kommer att bli katastrofala.
Den senaste tiden har vi sett auktoritära ledare som Vladimir Putin, Kim Jong-Un och Donald Trump uttala direkta hot om att slakta civilbefolkningar med sina kärnvapen. Det är ofattbart att Claes Arvidsson och många svenska politiker vill att Sverige ska legitimera och stödja sådant hot om användande och innehav av massförstörelsevapen
Om vi är oroliga över Putins och Kim Jong-Uns kärnvapen så bör Sverige skriva på FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Genom konventionen illegitimeras innehavet av kärnvapen, deras attraktionskraft minskar och normen mot kärnvapen stärks. Tröskeln att använda kärnvapen höjs. Detta kommer att stärka Sveriges säkerhet.
FN:s konvention om förbud mot kärnvapen handlar inte om ensidig nedrustning utan om att likt andra förbud mot vapen, som konventionerna om förbud mot biologiska och kemiska vapen, landminor och klusterbomber, skapa en global norm som påverkar riktlinjer och agerande även hos de stater som inte anslutit sig till dessa avtal.
Om Sverige däremot väljer att inte skriva på förbudet skulle det underminera svensk säkerhet genom att acceptera och legitimera kärnvapenstaternas hot och nya, farliga kapprustningar. Ett svenskt avståndstagande från förbudet kommer att tolkas av kärnvapenstaterna som ett godkännande av deras agerande.
Det skulle allvarligt skada Sveriges rykte och trovärdighet i frågor som rör nedrustning och kärnvapen. Hur ska Sverige kunna fortsätta det långa engagemanget för folkrätt och kärnvapennedrustning om vi själva inte är redo att ta avstånd från hot om att använda massförstörelsevapen mot civila?
För vilken säkerhet bygger vi om till och med Sverige ställer sig bakom Kim Jong-Uns och Putins rätt att ha massförstörelsevapen?
BEATRICE FIHN är chef för International Campaign to Abolish Nuclear Weapons - Nobels fredspristagare 2017
Claes Arvidsson svarar: Att inte ratificera FN-konventionen om förbud mot kärnvapen skulle allvarligt skada Sveriges rykte och trovärdighet i frågor som rör nedrustning och kärnvapen, menar Beatrice Fihn. Kanske det. Men det ska i sådana fall vägas mot risken för att allvarligt skada Sveriges säkerhet - och sänka tröskeln för krig i Östersjöregionen.
I den utredning som föregick Sveriges beslut i slutet på 1960-talet att avbryta utvecklingen och inte skaffa egna kärnvapen, sägs det explicit att de inte behövdes eftersom vi kunde förlita oss på USA. Med lite tur befinner sig Sverige fortfarande under USA:s kärnvapenparaply. Den turen lär i sådana fall ta slut vid ett undertecknande av FN-konventionen.
I händelse av ett militärt angrepp kan inte Sverige försvara sig på egen hand. Hjälp måste till. Sveriges försvars- och säkerhetspolitik bygger på att den hjälpen ska komma från Nato. Som allianslös kan dock Sverige inte med automatik räkna med den hjälpen. Att i den sitsen ta avstånd från att Nato som yttersta avskräckningsmedel ska ha kärnvapen, framstår inte som höjden av politisk klokskap. Intresset från Nato:s medlemsstater för FN-konventionen är lika med noll.
Som nästan medlem stärks Sveriges försvarsförmåga genom fördjupat samarbete, integration och gemensamma övningar. Signaler om att detta är något som kan påverkas av ett undertecknande har inte saknats. Och, tänker man efter, är det ganska självklart. Det får i sin tur också andra konsekvenser. Gotland är centralt för Nato:s möjligheter att försvara de baltiska staterna mot ett ryskt angrepp. På motsvarande sätt är det ett ryskt intresse att förhindra detta genom att komma först till ön.
Om Sverige som nästan medlem ratificerar konventionen, är det alltså inte bara ett beslut med säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige.
Dessutom finns risken att den så kallade fredsrörelsen i några av Nato:s medlemsländer skulle få vind i seglen. Verka splittrande. Försvaga. Som på slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet.
En svensk ratificering kan säkert kännas bra för pacifister som utrikesminister Margot Wallström - och för Beatrice Fihn skulle det vara en propagandaseger. Men att göra det vore att bortse från det som är vår säkerhetspolitiska verklighet. I Sveriges grannskap har vi en regim som militärt och ekonomiskt angriper grannländer, annekterar, lägger sig val, desinformerar och som hotar - också med förebyggande kärnvapenangrepp.
Kort sagt, det kan verka lockande att Sverige borde värna om sitt rykte i fråga om nedrustning och kärnvapen. Men det finns viktigare saker att tänka på. Som bevarad fred.
CLAES ARVIDSSON