Ryssland och Kina sjösätter hybridkrigföring - Ryssland och Kina har med sitt aggressiva agerande fått ett övertag gentemot passiva västländer, och urholkar förtroendet för dessa. Det är med detta långsiktiga eroderande av tillit som de båda ländernas ageranden på det maritima området bör betraktas, skriver Håkan Gunneriusson, gästforskare vid Nato Defense College.
Ryssland och Kina har numera det gemensamt att de markbereder den maritima miljön som en del av sin krigföring. I båda fallen sker det illegalt och i ett offensivt syfte. I Kinas fall handlar det om att bygga konstgjorda öar på rev; i Rysslands fall handlar det om bron över Kertjsundet vid Krim. Detta är exempel på vad som kallas hybridkrigföring. De använder förvisso inte begreppet hybridkrigföring i sina doktriner. Det är emellertid inte väsentligt då teoretiska begrepp appliceras på det som studeras, oavsett begreppets bokstavliga förekomst i materialet.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Rent empiriskt är det mesta sig likt i den ryska krigföringen. Förnekande och mer eller mindre dolda handlingar är ett mönster som känns igen från Sovjetunionen. Det hybrida inslaget återfinns i stället i duellsituationen mellan Västvärlden och Ryssland på den politisk-strategiska nivån. Att terraformera maritim miljö på det sätt som Ryssland och Kina gör, är tämligen aggressivt, och de tillåts komma undan med det. Däri ligger det nya, västvärlden står ej upp för demokratiska värderingar och Ryssland spelar på det. Hur kommer det sig och vilka blir konsekvenserna? Obestridligen får det konsekvenser, bortom handlingarnas omedelbara effekter.
Ryssland kan sägas bedriva ett aggressionskrig mot Ukraina. Så långt går dock ansvariga politiker inte när de uttalar sig konflikten i fråga. En sådan ståndpunkt skulle därtill leda in på en besvärlig väg. Hur skulle Ryssland behandlas om åsikten uttalades? Nürnbergprinciperna och principerna gällande ansvar att beskydda borde tillämpas, men de internationella instrumenten är trubbiga: Ryssland kan lägga veto (FN); sammanhang kan bygga på samförstånd (Internationella domsolen i Haag, ICJ) eller helt enkelt det faktum att Ryssland inte ingår i samarbetet (Internationella brottmålsdomstolen, ICC). Sammanhang som OSCE:s Court of Conciliation and Arbitration är eller mindre bortglömt och är därmed svårbearbetat. Samma problem gäller för Kinas del.
Utökade sanktioner mot Ryssland kan diskuteras, och kanske även sanktioner mot Kina. De sanktioner som lagts mot Ryssland har exempelvis inte riktats mot energisektorn, en sektor som rysk ekonomi är helt beroende av. Andelen rysk gas i Europa är på sin högsta nivå någonsin och den kommer att öka så snart Nordstream 2 kommer i bruk. Tyskland har lagt sitt energiberoende i ryska händer i och med nedmonteringen av sin inhemska produktion av kol- och kärnkraft. Kina har en mäktig position i den globaliserade ekonomin, och västvärlden har blivit beroende av den. Att störa den globaliserade ekonomin med en politisk agenda som bygger på värnandet av demokratiska värderingar, är inte opportunt på dagens politiska sociala fält. Ett fält som i hög grad är beroende av den globala ekonomins rationalitet. Västvärlden är ej beredd på ekonomiska uppoffringar för sina värderingar.
Då de internationella instrumenten är trubbiga, och viljan till kraftiga sanktioner inte är stark, får konstateras att även en eventuell väpnad konfrontation mot Ryssland och Kina är avlägsen. Ingen part - inte ens Ukraina som minst av alla vill ha en öppen väpnad konflikt med Ryssland - har något att vinna på att föra ett konventionellt krig mot Ryssland. Detsamma gäller förstås också Kina, i synnerhet i relationen med ASEAN-länderna som har starka intressen i Sydkinesiska sjön, inkilade mellan Indien och Kina.
Ryssland och Kina förväntar sig ingen väpnad konflikt, det är den utgångspunkten som i sig producerar ett vapen på den politisk-strategiska nivån. De båda länderna urholkar förtroendet för Väst, främst Nato och EU, och erbjuder sina auktoritära normsystem som alternativ till demokratiernas. Varje dag som demokratiska länder visar uraktlåtenhet att handla kommer länder som säger sig försvara demokratiska värden att tappa i tillit gentemot de många icke-demokratiska och pseudo-demokratiska länderna som befinner sig på åskådarplats. Denna vår passiva hållning kommer rimligtvis och tyvärr inte att ändras i närtid, oavsett åsikt om Rysslands och Kinas agerande.
Det är detta som gör att Ryssland och Kina har ett övertag när det gäller deras aggressiva agerande, och som de medvetet spelar på för att angripa ett passivt väst. De vet att konsekvenserna för dem är begränsade. Det är med detta långsiktiga eroderande av tillit som de båda ländernas ageranden på det maritima området bör betraktas.
Håkan Gunneriusson
gästforskare vid Nato Defense College, Rom