Så spikrak är inte vägen till ofrihet

Senaste nyheterna om Nato

Så spikrak är inte vägen till ofrihet Senaste nytt om Nato

Så spikrak är inte vägen till ofrihet - Putin är fascist och har placerat Trump i Vita huset. Så ser historikern Timothy Snyders beskrivning av vår tids stormaktpolitiska situation ut. Men även om hans nya bok är mångsidig och angelägen, så ger den lite för entydiga svar. Vägen till ofrihet är helt enkelt inte spikrak.

I diskussionerna om stora samhällsförändringar, som hoten mot demokratin och utbredningen av auktoritära styren, har historiska perspektiv hitintills varit ovanliga. Boken "Vägen till ofrihet" av Timothy Snyder, professor i historia vid Yale University och en ledande auktoritet på Östeuropa, är ett av undantagen. I boken söker han visa på hur lärdomar från europeisk och amerikansk historia kan användas för att möta vår tids stora politiska frågor.

En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Snyder fokuserar i sin framställning på de områden som han behärskar bäst: Ryssland, Ukraina, Polen och USA, som han också beskriver i sin internationella kontext. För att förklara utvecklingen inför han två olika begrepp, varav det första, ofrånkomlighetens politik, definieras som uppfattningen att historien nått sitt slut och att framåtskridandets lagar är fastlagda. I detta synsätt är historiens gång redan given, en ordning där marknaden och demokrati förutses leda till integration och välstånd. Överföringen av västerländska modeller för ekonomi och politik från väster till öster under 90- och 00-talen, följt EU:s och Natos utvidgning, var de centrala institutionella aspekterna i denna ofrånkomlighetens politik.

Denna utveckling stötte över tid på flera hinder: Situationen i Ryssland, Ukraina och Belarus visade att länder inte med nödvändighet följer en given - från europeiskt perspektiv betraktat önskvärd - utvecklingsbana; USA:s invasion av Irak 2003 visade att demokratier kan begå allvarliga strategiska misstag, till skada för dem själva och andra regioner; och finanskrisen 2008 förstärkte en utveckling i västvärlden, där en ökande andel av befolkningen inte nödvändigtvis får det bättre över tid, utan tvärtom sämre, i relativa termer.

Dessa slag mot ofrånkomlighetens politik har gett upphov till en ny politik, som Snyder benämner evighetens politik, uppfattningen att en nation är i centrum för en cyklisk offerberättelse, där fiktionen till slut dominerar över verkligheten och all potentiell förändring definieras som ett hot. Längst har utvecklingen mot en evighetens politik gått i Ryssland, menar Snyder, där skickligt skapad propaganda under president Vladimir Putin reducerat samhällslivet till skådespel och känsla. Ryssland är ett av författarens specialområden, och landet - som han etiketterar "fascistiskt" - är också placerat i centrum för hans analys av den vidare internationella utvecklingen.

Evighetspolitiken, enligt Snyder, har i Ryssland etablerats som normaltillstånd, under inflytande av rehabiliterade fascistideologer som Ivan Iljin, en rysk jurist och politisk tänkare som några år efter den ryska revolutionen tvingades i exil först till Tyskland - där han välkomnade Adolf Hitlers maktövertagande - och senare Schweiz. Snyder visar hur citat av Iljin letat sig in i Putins tal, och hur hans nyutgivna skrifter cirkulerar i den ryska offentligheten. På så vis har Iljins idéer fått nytt liv, och kan därigenom påverka den förda politiken.

Sannolikt överdrivs Iljins betydelse och inflytande av Snyder. Tvärtom har Putins politiska styrka som regel varit hans förmåga att undvika anammandet av någon rigid ideologi, vilket enbart maximerat hans handlingsfrihet och flexibilitet. I Putins officiella tal finns en tapet av tankegods från olika idéströmningar, där tidigare epokers fascistiska tänkare vare sig dominerar eller har ett märkbart inflytande. Om Iljin har någon betydelse är det snarare som en ideologisk komponent bland flera andra, som i breda drag bekräftar den rådande uppfattningen att Ryssland bör vara en stormakt baserad på "traditionella värderingar" och en stark ledare. Men sådana idéer är inte nödvändigtvis "fascistiska", de kan lika gärna kallas ortodoxa, ultrakonservativa eller reaktionära.

Putins politiska profil har sedan 2012 emellertid gett honom nya allierade i Europa. Frankrikes Marine Le Pen, och hennes Front National, har mottagit ryskt finansiellt stöd och hon har i sin tur försvarat den ryska krigföringen i Ukraina och Syrien. Liknande allianser har skapats med italienska Lega Nord, österrikiska Frihetspartiet, och tyska AfD, vars företrädare i varierande utsträckning även de har uttalat sina sympatier för Kreml. Men relationen mellan Kreml och den europeiska ytterhögern är taktisk och instrumentell, snarare än ideologiskt grundad, något som passar samtliga parter väl. Om den europeiska ytterhögern försvagas i opinionen, kommer Rysslands stöd också att omdirigeras.

I USA identifierar Snyder andra tendenser som tidigt var synliga även i Östeuropa: en frapperande inkomstojämlikhet, eliternas dominans över den förda politiken, och ett polariserande medieklimat. Det var i denna gynnsamma miljö, menar Snyder, som Putin 2016 kunde lotsa Donald Trump till makten med hjälp av propaganda i sociala medier och motkandidaten Hillary Clintons hackade e-post. Att Ryssland hade en intention att påverka det amerikanska valet är uppenbart, men Snyder är därtill övertygad om att Trump sökte Kremls stöd, och att hans historia med ryska affärsinvesteringar komprometterat hans politiska oberoende - en fråga som kan diskuteras, men som lär förfölja Trump politiskt för all överskådlig framtid.

Snyder har skrivit en mångsidig bok i ett angeläget ämne, men hans politiska agenda - som han inte heller döljer - gör framställningen onödigt tendentiös. Vägen till ofrihet är en reell fara, och tendenserna mot en fragmentering av den nuvarande världsordningen existerar alltjämt, men även om historien kan skänka värdefulla perspektiv kan den sällan skänka entydiga svar. Slovakien och Ukraina har nyligen genomfört demokratiska val, och i Turkiet ser Recep Tayyip Erdoğans maktparti AKP ut att förlora sina fästen i Istanbul och Ankara - tre exempel på att den världspolitiska utvecklingen sällan är linjär eller uniform.

Martin Kragh är chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet och docent vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet.

Tf vd, chefredaktör och ansvarig utgivare: Anna Careborg

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Redaktionell chef för digitala prenumerationer
och stf ansvarig utgivare: Martin Ahlquist

Chef SvD Nyheter: Mikael Larsson (vik)

Chef SvD Näringsliv: Maria Sundén Jelmini (vik)

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2019-04-08 09:50

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Undantagstillstånd
  2. Nato övning norge
  3. Demonstration NATO organisationer
  4. Menscertifiering
  5. Magnitskij-affären
  6. Försvaret värnkraft
  7. Militärövning gotland2017
  8. Angela merkel och trump nato
  9. Militärövning gotland2017
  10. Wallströmdoktrinen

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+