Stora risker när Trump ändrar utrikespolitiken - Donald Trump ifrågasätter grundvalarna i USA:s traditionella utrikes- och säkerhetspolitik. Blir han omvald i november 2020 kan relationen mellan Washington och Bryssel komma att allvarligt försvagas samtidigt som relationen Washington-Peking också kan utvecklas i en negativ riktning, skriver professor Jan Hallenberg.
President Trump har nu suttit i Vita huset i två år. Det är dags att analysera huvuddragen i den utrikespolitik den nye presidenten har drivit och sannolikt kommer att fortsätta driva i åtminstone två år till.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Inledningsvis kan konstateras att Trump inte följer huvuddragen i USA:s traditionella utrikes- och säkerhetspolitik utan han ifrågasätter grundvalarna i denna politik.
Den första ändringen mot den tidigare politiken är en mycket tveksam, ofta negativ, inställning till internationella institutioner och till internationella avtal. Exempel på detta är ett ifrågasättande av Nato, en njugg inställning till FN och en negativ inställning till världshandelsorganisationen WTO. Vad gäller de internationella avtalen har Trump sagt upp, eller sagt sig vilja avsluta, Parisavtalet från 2015 på miljöområdet, det stora handelsavtalet Transpacific Partnership (TPP), avtalet om kärnenergi med Iran samt, senast, INF-avtalet som förbjöd USA och först Sovjetunionen och sedermera Ryssland från att utplacera missiler med en räckvidd mellan 500 km och 5500 km. De två senare avtalen har bidragit till den strategiska stabiliteten i världen.
En andra ändring från tidigare amerikansk utrikespolitik är den breda offensiv mot Kinas ekonomiska och militära tillväxt som administrationen nu genomför, detta utan samordning med tidigare allierade. Handelsfrågorna är bara en del i denna ansträngning från USA att söka förhindra att Kina på sikt blir en direkt utmanare till Washingtons globala maktställning. Det faktum att USA åtalar ett Kinas största och mest teknologiskt utvecklade företag - Huawei - på 23 punkter är en andra del i denna Kinapolitik. En tredje del i USA:s Kinapolitik är Washingtons militära utmaning mot Kinas anspråk på ett väldigt havsområde i Sydkinesiska sjön där Kina byggt anläggningar, i flera fall militära anläggningar, på ett antal tidigare obebyggda öar.
En tredje ändring i USA:s utrikespolitik från 2017 är ett starkt ifrågasättande av den Europeiska Unionen. I ett tal i Bryssel i december 2018 sade utrikesminister Pompeo: "…Brexit var - om inget annat - ett politiskt uppvaknande [för EU]. Försäkrar sig EU om att nationernas och deras medborgares intressen placeras före de intressen som byråkraterna i Bryssel själva har?" Trumps uppfattning att det är de suveräna nationerna som kan och bör utgöra utgångspunkten för global politik är raka motsatsen till det som utgör grunden för EU: ett allt djupare samarbete mellan självständiga nationer, med övernationella inslag.
Dessa korta nedslag i Trumps utrikespolitik visar på tydliga skillnader mellan denna och traditionell amerikansk utrikespolitik efter det andra världskriget. Internationellt samarbete och i viss mån internationella organisationer har blivit svagare efter 2017. Relationerna mellan USA och Kina har allvarligt försämrats och det finns tydliga tecken på att USA:s offensiv mot Kinas ökande makt kommer att fortsätta. Det är svårt att överblicka vad detta kan leda till på sikt. Det är minst lika svårt att mer exakt föreställa sig vad Trumpadministrationens inställning till EU kan komma att innebära för det transatlantiska samarbetet framöver. Det faktum att Trump vare sig uppskattar eller förstår det europeiska samarbetet kan inte vara positivt för detta samarbete.
Avslutningsvis kan vi konstatera att Donald Trump under två år vid makten ändrat USA:s agerande internationellt i viktiga avseenden. Förutsättningarna för internationellt samarbete har förändrats. Om Trump blir omvald i november 2020 kan relationen mellan Washington och Bryssel komma att allvarligt försvagas om Trump verkligen i praktiken agerar så negativt mot EU som en del tecken tyder på. Relationen Washington - Peking kan också utvecklas i en negativ riktning under denna period, vilket är särskilt allvarligt med tanke på att detta är framtidens två giganter i internationell politik. En fortsatt ensidig amerikansk offensiv mot Kina kan vara destabiliserande.
Slutligen är det sannolikt att Trump efter att ha lämnat INF-avtalet om medeldistansrobotar med Ryssland under en andra presidentperiod skulle se till att det inte heller blir någon fortsättning av START-avtalet som reglerar antalet strategiska vapen mellan Moskva och Washington. Om förutsättningarna för globalt samarbete har försämrats under två år med Donald Trump i Vita huset finns det anledning att frukta att detta globala samarbete skulle vara ytterligare allvarligt urholkat om presidenten får fortsätta i ytterligare sex år. I förlängningen kan denna utveckling hota grundpelarna i det internationella samarbete som kännetecknat huvuddelen av perioden efter andra världskriget.
Med den här typen av hotbild framstår det som ännu viktigare för inte minst EU-länderna att i framtiden verka ännu mer för ett fortsätt internationellt samarbete och en framtida dialog.
Jan Hallenberg
forskningsledare vid Utrikespolitiska institutet, professor i statsvetenskap