Svenskt militärt bistånd till Baltikum

Senaste nyheterna om Nato

Svenskt militärt bistånd till Baltikum Senaste nytt om Nato

Svenskt militärt bistånd till Baltikum - Hans Lindblad, om att vi främst kan erbjuda tillgång till svenskt luft-, sjö- och landterritorium.

På senare tid diskuteras ibland om Sverige kan tänkas få bistånd från Nato om landet attackeras av Ryssland, trots att Sverige står utanför alliansen och dessutom raserat sitt försvar mer än något annat land. Det är en ny frågeställning. Under mina över 20 år som försvarspolitiker var min bild att Nato, och särskilt USA, bedömde Sverige som säkerhetspolitiskt intressant egentligen bara i relation till det oerhört högt prioriterade försvaret av Norge.

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Svenskt område sågs som del i en större strategisk kontext.

Under kalla kriget var det närmast omöjligt att föreställa sig att Sovjetunionen skulle överväga att anfalla enbart Sverige. Anfall österifrån mot Sverige vore rimligen knutna till önskan att av marinoperativa skäl ta kontrollen över den norska atlantkusten. Dels för att hota Nato:s helt avgörande förbindelser mellan Europa och Nordamerika, dels för att söka skydda Sovjets ubåtsbaserade interkontinentala kärnvapenmissiler. Nato skulle i ett sådant läge ha allt intresse av att förhindra Sovjet från att ta sig genom Sverige för att krossa Norge.

Det var svårt att tänka sig att Sverige skulle kunna ligga orört om Sovjet sökte lägga under sig Norge. Sverige skulle sannolikt dras med från första stund.

Sovjetiskt flyg kunde knappast runda Sveriges nord- och sydpunkter för att slå mot mål längs Norges kust. Bara tungt bombflyg hade de räckvidderna, och de ryska planen skulle upptäckas tidigt. Vid sovjetiska anfall genom Sverige - i söder, Mellansverige eller norr - blev det självklart att se försvaret av den skandinaviska halvön som en gemensam uppgift för Nato och Sverige.

När Atlantpakten bildades 1949 väckte det amerikansk ovilja att Sverige stod utanför. Men attityden ändrades ganska snart, särskilt genom att president Eisenhower från sin tid som Nato-befälhavare visste hur vitalt svenskt område var för försvaret av norska kusten. Sveriges försvar var starkare än de resurser flera av Nato:s mindre stater på kontinenten förfogade över. Sverige hade mer flygstridskrafter än vad Norge och dess allierade kunde dra samman på de ganska få norska baserna.

Genom att de baltiska staterna blivit fria demokratier har Sveriges läge förändrats radikalt. Under kalla kriget låg vi mellan Sovjetunionen och Norge. Nu är det närmast omvänt. Sverige ligger inte mellan Ryssland och Baltikum utan bakom. Därmed dras Sverige inte automatiskt in utan vi bestämmer själva om vi ska underlätta eller försvåra försvaret av Baltikum. Ryssland önskar naturligtvis att Sverige i ett sådant läge ska vara "neutralt" och förhindra Nato att använda svenskt luft-, sjö- och landterritorium.

Ryssland skulle säkert, motsvarande vad Tyskland gjorde 1940, utlova belöningar till Sverige om landet på olika sätt skulle underlätta den ryska krigföringen.

Men skulle Sverige handla så mot balterna vore det ett lika svårt eller ännu svårare svek än protyska svenska insatser efter det tyska anfallet mot Norge 1940. Den bitterhet detta orsakade är ännu inte helt övervunnen. En bra redovisning ges i Eirik Veums "Det svenske sviket 1940-1945" (Kagge forlag 2016). Som att svenska myndigheter och enskilda tjänstemän förrådde norrmän så att dessa sändes till koncentrationsläger, både judar och norska motståndsmän.

Om Sverige skulle svika Baltikum vore riksdagens solidaritetsförklaring från 2009 bara ett bedrägeri. Sverige har ju genom denna förpliktat sig att säkerhetspolitiskt bistå 28 stater i Europa, EU plus Norge och Island. Inga förväntar sig omfattande svenska aktioner till stöd för till exempel Cypern, Grekland, Portugal eller Bulgarien. Redan av logistiska skäl vore det svårt. Ska vi göra insatser via tyska järnvägar, säkerligen redan hårt belastade i ett sådant läge?

Solidaritetsförklaringen behöver utvecklas och konkretiseras rörande de demokratier som ligger oss geografiskt nära och som under senare år upplevt provokationer från rysk sida. Att bara allmänt säga att vi ska hjälpa ger föga vägledning.

Genom den kraftiga reduceringen av svenskt försvar blir det svårt att sända över svenska krigsförband för insats på baltiskt område. Det vi kan erbjuda är därför främst svenskt luft-, sjö- och landterritorium. Det som ligger närmast till hands vore att upplåta start- och landningsbanor vid svenska krigsbaser. Det är ont om sådana i Norge beroende på fjällterräng och fjordar.

Från svenska baser blir anflygningsvägarna till Baltikum betydligt kortare. För att öka uthålligheten vid baserna bör Nato i ett sådant läge bidra med luftvärn till deras skydd. Norge bör svara för drivmedelsförsörjning. Allt Natoflyg baserat i Sverige bör rimligen inte sättas in i Baltikum utan också användas för skydd av baserna. Samplanering och övning bör ske redan i fred.

Andra svenska erbjudanden kan vara att ge marina Natoenheter skyddad basering i svenska skärgårdsområden. Sverige kan bidra med kvalificerad flygläges- och fartygsinformation gällande Östersjöområdet. Gotland är förmodligen för sårbart för att i stor utsträckning fungera som basområde men bör vara vitalt för spaning, underrättelser och stöd till ledning. Sverige har längre kust mot Östersjön/Ålands hav/Bottenhavet/Östersjöutloppen än något annat land. Svenska enheter har därmed större samlad erfarenhet och kunskap rörande dessa vatten än till exempel styrkor från andra sidan Atlanten.

Öppenhet har ett stort värde för att politiken ska kunna förankras hos medborgarna. Det hemliga samarbetet västerut under kalla kriget byggde på tanken att en regering har rätt att ljuga för den egna befolkningen. Samarbetet var inte fel, men borde ha skett öppet. Ska Sverige verka fredsbevarande bör vårt utlovade stöd till balterna vara konkret och trovärdigt.

När Saddam Hussein 1990 anföll Kuwait lyckades FN:s säkerhetsråd enas om en militär motaktion. För första gången på årtionden var USA och Ryssland överens, vilket förvånade de flesta och nog också Saddam Hussein. Hade han anat en så kraftfull internationell reaktion hade han rimligen dragit sig för att anfalla. Självklart kan bara sannolika åtgärder fungera fredsbevarande.

35 stater deltog i FN-koalitionen som lyckades befria Kuwait. Absurt nog inte Sverige trots att detta land mest av alla i många år kritiserat stormakterna för att inte samarbeta i säkerhetsrådet. När stormakterna äntligen gjorde det som svenska utrikesministrar så länge efterlyst hoppade Sverige av, till världens häpnad. Dubbelmoralen visade att den svenska linjen bara varit en fasad. Det långt hederligare Danmark, som genom åren aldrig uppträdde lika mästrande FN, ingick i stället i alliansen 1991 och sände ner en korvett.

HANS LINDBLAD är tidigare riksdagsledamot (L).

Vd, chefredaktör och ansvarig utgivare: Fredric Karén

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Chef SvD Nyheter: Maria Sundén Jelmini

Chef SvD Näringsliv: Daniel Kederstedt

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2018-05-02 12:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Undantagstillstånd
  2. Nato övning norge
  3. Demonstration NATO organisationer
  4. Menscertifiering
  5. Magnitskij-affären
  6. Försvaret värnkraft
  7. Militärövning gotland2017
  8. Angela merkel och trump nato
  9. Militärövning gotland2017
  10. Wallströmdoktrinen

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+