Tjejsverige i världen. Säkert? - När Margot Wallström (S) i februari läser upp utrikesdeklarationen i riksdagen ger hon regeringens bild av Sverige - i världen. Under Folk och försvars rikskonferens i Sälen målar hon på söndag upp de säkerhetspolitiska utmaningarna.
I en tid när nationalismen inte har gjort halt, tvärtom - nu har också Österrike fått en högerpopulistisk regering. I ett läge när försvarsberedningen menar att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. När USA:s president framstår som mentalt instabil, när Nordkorea har en paranoid blick på omvärlden och kärnvapen i bakfickan, när Ryssland fortsätter bort från demokrati, när Mellanöstern är oroligt och Nordafrika fattigt.
Här måste utrikesministern vara kristallklar. Som första land bedriver Sverige en feministisk utrikespolitik, förklarar regeringen stolt. Det har kritiserats. Förlöjligats. Men det måste inte nödvändigtvis vara tokigt. Det hänger inte på etiketten - utan innehållet.
Fler kvinnor i politiken ändrar politiken, menar statsvetare. Självklart gäller det också utrikes- och säkerhetspolitik.
"Trump gör jobbet för en feministisk säkerhetsanalytiker nästan för enkelt", skriver Carol Cohn, forskare med fokus på kön och säkerhetspolitik vid University of Massachusetts, i New York Times (5/1) och refererar till Trumps "min knapp är större" än Kim Jong-Uns. Manlighet och kvinnlighet spelar in i internationell politik och i kärnvapenstrategi, menar hon, och pekar på hur försvarsexperter ofta använder sexuella metaforer, som "djup penetrering", och hur de som försöker lösa konflikter utan våld kallas fjollor.
Här finns plats för nya grepp.
Kravet på fler kvinnor i politiken handlar inte bara om numerär, innehållet avgör och en feministisk regering kan förstås föra en feministisk utrikespolitik. Men vad är det, egentligen?
"Uppfyllandet av kvinnors och flickors grundläggande mänskliga rättigheter utgör såväl en skyldighet inom ramen för internationella åtaganden som en förutsättning för att nå Sveriges bredare utrikespolitiska mål om fred, säkerhet och hållbar utveckling", formulerar regeringen det.
Målet är jämställdhet - i världen.
Men vägen dit är förstås lång och det räcker inte att bara säga rätt saker i FN:s säkerhetsråd, hur mycket Wallström än betonar att detta är "navet i den regelbaserade världsordning som i dag allt oftare ifrågasätts av auktoritära ledare och stater" (DN Debatt 2/1). Där har Sverige, enligt henne, "fört in starkare formuleringar om kvinnor i resolutioner, uttalanden och mandat för fredsinsatser".
Fast så var det Iran och de mycket dämpade svenska kommentarerna till pågående protester.
"Tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling? Om andra länders företrädare skulle säga att demonstranter som går ut på våra gator och torg har rätt?", säger Wallström (DN 4/1).
Ja, tänk om! Tänk om Sverige klart stödde de människor som med livet som insats demonstrerar för frihet. USA ville ta upp frågan i säkerhetsrådet, Sverige sade nej. Och ligger lågt, i stället för att skarpt fördöma regimens brutalitet.
"Det viktiga är att man respekterar grundläggande demokratiska principer för hur ett land bör skötas", säger utrikesministern. Om en muslimsk teokrati som trampar på mänskliga rättigheter och förtrycker kvinnor.
Där har S kommit väldigt långt från Olof Palme. Minns hur han för ett halvsekel sedan bland annat gick sida vid sida med Nordvietnams ambassadör Ngyuen Tho Chan i fackeltåg mot Vietnamkriget. Svensk neutralitetspolitik hindrar inte kritik mot orättfärdigheter i andra delar av världen, slog Palme fast. Det brukade vara Socialdemokraternas credo. Så också då Wallström 2015 kritiserade Saudiarabien och den offentliga piskningen av bloggaren Raif Badawi.
"Här så måste man ju protestera mot det som är närmast medeltida metoder", förklarade hon och konstaterade därefter i riksdagen att landets politik självklart "är långt ifrån feministisk".
Klarspråk som ledde till diplomatisk kris. Fast två år senare höll hon låg profil när Saudiarabien valdes in i FN:s kvinnokommission.
Feministisk utrikespolitik blir vad den görs till, men måste åtminstone vara konsekvent. Hög svansföring här och krökt rygg där förvirrar.
Wallström har varit djärv. Erkänt Palestina och gjort sig omöjlig i Israel. Läst lusen av saudierna. Krävt att Sverige ska underteckna FN:s kärnvapenkonvention - trots USA:s varningar att det kan skada det viktiga försvarssamarbetet. Hon sparade inte på krutet i nyårsintervjun i SVT (1/1):
"Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot mot Sverige. "
Ett märkligt uttalande. Att påpeka följderna av vad Sverige gör kan knappast kallas hot.
Som Katarina Tracz på tankesmedjan Fri värld formulerar det: "Sverige kan inte hoppas på att skyddas av Natos grundläggande försvarsdoktrin - där kärnvapenavskräckningen är central - och samtidigt aktivt motarbeta denna. " (SvD 12/1) Hon noterar att utrikesministern går tvärs emot regeringens linje och skapar osäkerhet om Sveriges säkerhetspolitik, "vilket i sig utgör en fara för vår säkerhet".
Allvarligt - för så är det. Pacifism och feminism är inte samma sak - även om just Wallström råkar stå för bådadera.
Allvarligt - när en uttalat feministisk politik gör halt vid Iran, som kränker kvinnors och flickors grundläggande mänskliga rättigheter. Det som ska ingå i Sveriges "bredare utrikespolitiska mål".