Trump ger upp om Syrien och Mattis om Trump - Michael Sahlin, om att osäkerheten ökar i Mellanöstern efter beskedet om att USA ska lämna Syrien.
I sitt anmärkningsvärda avskedsbrev skriver försvarsminister Jim Mattis starkt och känslosamt om USA:s beroende av vassa och hälsosamma allianser i olika delar av världen. Och förutom Nato nämner han särskilt en allians - eller snarare koalition - som det varit tyst om länge men som fortfarande existerar. Det är den som Mattis benämner The Defeat ISIS coalition men som enligt organisationens hemsida heter The Global Coalition against Daesh.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Koalitionen omfattar 79 partners, länder (däribland Sverige!) och organisationer som Nato, EU, Interpol och Arabförbundet med det övergripande syftet att "degrade and ultimately defeat" IS/Daesh.
Att Mattis i sitt avskedsbrev särskilt nämner denna koalition är hans försynta sätt att motivera sin avgång genom att på flera punkter anmäla avvikande mening mot president Trump: blotta faktum att koalitionen fortsatt existerar - och därtill under USA-ledning - gör det felaktigt och svårförsvarligt att hävda att Daesh slutligt besegrats och "mission accomplished". Det är dessutom orimligt att genom en överraskande tweet punktera en befintlig allians.
Genom sina formuleringar sällar sig Mattis till en säkerhetspolitisk indignationsstorm både på hemmaplan och internationellt.
Dock givetvis med undantag för de statschefer som förnöjt kan inregistrera beskedet från Trump, som ännu en (välkommen) bekräftelse på en global och regional amerikansk säkerhetspolitisk reträtt, denna gång i Syrien.
Så vad ska hända nu? Det frågar sig en oroad kör av debattörer i USA och i omvärlden. Och varför väljer Trump att nu klämma till med ett fait accompli? Kan det ha varit ett telefonsamtal härom dagen med Turkiets president Erdogan, och dennes hot om att militärt intervenera i norra Syrien i det område öster om Eufrat där amerikanska (m fl) specialstyrkor i samverkan med kurdiskdominerade Syrian Democratic Forces (SDF) innehar kontrollen?
De många frågor som nu uppstår - och då inte bara om den syriska tragedins nästa skede - bör lämpligen diskuteras på åtminstone tre nivåer.
För det första: kommer tillbakadragandet verkligen att äga rum? Trump har ju tagit upp detta ett flertal gånger, dels redan i valkampanjen och dels flera gånger så sent som i år. Så till vida är det inte någon överraskning att han nu återkommer i frågan. Denna gång dock i form av ett fastlagt beslut som normalt sett inte kan upphävas. Men vi har sett tidigare att dragkampen mellan en halsstarrig president och ett bromsande och ovilligt säkerhetspolitiskt etablissemang gett prov på förhalningsstrategier och otydliga kurskorrigeringar. Detta gäller inte minst i den komplexa och ambivalenta hanteringen av Syrien.
Kanske kommer det - givet bl a outklarade frågor om villkor i olika riktningar för det i princip beslutade tillbakadragandet - att dröja mycket länge innan reträtten slutligt förverkligas. I sammanhanget kan man fråga sig hur officiella talesmän för Vita huset som säkerhetsrådgivaren John Bolton och Syriensändebudet James Jeffrey och med frågetecken även för utrikesminister Mike Pompeo (som nyligen givit försäkringar om fortsatt amerikansk närvaro), nu ställer sig både till Syrienbeslutets innehåll och metod och Mattis avgång. Fler avgångar på tur? Brett McGurk, sändebudet till koalitionen mot IS har redan hoppat av.
För det andra: övergångsproblematiken från beslut till genomförande om, som det heter, några månader och huruvida det skall handla om en successiv utdragning eller samlad vid ett och samma tillfälle. Här inryms en mängd frågor och oklarheter, med tydlig inverkan också på tänkta förhållanden efter tillbakadragandet (i den mån de alls har tänkts).
När detta skrivs har å ena sidan Turkiets Erdogan just deklarerat att man håller an med den planerade interventionen i nordöstra Syrien till dess amerikanerna (och fransmännen m fl?) genomfört tillbakadragandet, å andra sidan har Paris och London deklarerat att man inte delar synen att IS/Daesh-hotet är borta. Man avser både att stanna kvar och förbli de kurdiska allierade lojala. Redan här anar man nya komplikationer, också transatlantiskt. Tillkommer så frågan om hur Putin tänker sig att i ett post-amerikanskt scenario balansera mellan kvarvarande relevanta aktörer, inklusive medlemmar i (den inte längre USA-ledda?) anti-IS koalitionen som dröjer sig kvar.
Och så detta: hur blir det - under och efter övergångsperioden - med flyginsatserna och därmed det USA-ledda luftherraväldet öster om Eufrat? Detta har såvitt bekant inte klarlagts. En sak är att ta hem de ca 2 200 amerikanska specialstyrkor som finns på marken i det område som med koalitionshjälp kontrolleras av kurdiskdominerade SDF. En huvuduppgift för dessa specialstyrkor, utöver att träna och stödja SDF-styrkorna och markera närvaro, har varit och är att på olika sätt vara flyginsatserna behjälpliga.
Även SDF har säkerligen anlitats för sådana uppgifter, utöver att vara de "boots on the ground" som tillsammans med massiva flyginsatser har behövts för att "degrade and ultimately defeat" IS. Men innebär tillbakadragandet på marken att även flyginsatserna kommer att trappas ner, eller rent av upphöra helt? Ska USA och koalitionen i så fall lämna Incirlik-basen i Turkiet, och i så fall med ovissa konsekvenser för relationerna till Erdogans Turkiet?
Hur ska USA i så fall behålla någon form av inflytande över Syrien-processerna i stort, och hålla tillbaka Irans inflytande, och förhindra IS återkomst? Eller, för den delen, motverka Putin-monopol på inflytande i regionen? Med luftherravälde även öster om Eufrat?
I avvaktan på svar på dessa och andra frågor kan man förutse att de närmaste månaderna kommer att tvinga de inblandade parterna att grubbla över behov av omprövningar till följd av ett amerikanskt tillbakadragande av ännu okänd art och grad (om alls). Turkiet: anfalla eller inte? Israel: hur motverka Iran (och Hizbollah) utan USA-stöd? Assad: hur utverka ryskt och iranskt stöd för att återta östra Syrien, och Idlib? SDF, som är den tydligaste "förloraren" på en amerikansk reträtt: tillbakadragande till kärnområdena för gard mot ett turkiskt anfall, uppgivande av IS-kampanjen, förhandlingar med Damaskus genom rysk förmedling? Exemplen kan mångfaldigas.
På den tredje nivån finns alla frågor om vad Trumps beslut och Mattis avhopp säger om, och gör med, dagens turbulenta USA: bort från Syrien, bort även från Afghanistan - vad mer?
Även i bilaterala sammanhang har "den vuxne" Jim Mattis kommit att framstå som garanten för ett pålitligt och varaktigt försvarspolitiskt samarbete, och kommer därför saknas. Det gäller ju inte minst Sverige, och den aktuella, säkerhetspolitiskt signifikanta leveransen av missilsystemet Patriot.
MICHAEL SAHLIN är ambassadör och fil dr samt ordförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens avd VI.