Unik dom ökar möjligheten att straffa Islamiska staten - Haag-domstolens dom mot jihadisten Ahmad al-Mahdi för förstörelsen av kulturskatter i Mali sänder en stark signal om att den internationella rättsordningen inte accepterar krigföring mot en befolknings kultur och historia. Professor Ove Bring konstaterar att möjligheterna att straffa ansvariga inom Islamiska staten för liknande brott i Syrien och Irak nu ökar.
Den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) kungjorde under tisdagen sin dom mot jihadisten Ahmad al-Mahdi som åtalats för förstörelse av kulturskatter i ökenstaden Timbuktu i Mali. Den åtalade hade erkänt gärningarna och dömdes till nio års fängelse. Han kunde ha fått 30 år. Domstolen såg det som en förmildrande omständighet att al-Mahdi förklarat sig djupt ångerfull och bett sitt maliska fosterland, sitt folk och sin familj om förlåtelse. Det är första gången i modern tid som någon döms för krigsförbrytelser mot kulturobjekt och inte mot människor.
Det var i mars 2012 som den västafrikanska republiken Mali drabbades av en militärkupp. Militanta islamister och rebeller från tuaregfolket tog över kontrollen av norra Mali. Upprorsrörelsen dominerades av den al-Qaida-inspirerade gruppen Ansar-al-Din ("Trons försvarare"). De militanta islamisterna svepte snart undan tuaregerna och gav upproret en klar jihadistisk prägel. Det betecknades då som en islamisk revolution. Stränga sharialagar infördes i de områden man kontrollerade. Kvinnor fick inte visa sina ansikten och hotades med kroppsstraff. I staden Gao bestraffades två brottslingar genom att man högg av deras händer.
I april 2012 hade rebellstyrkorna trängt söderut och erövrat det mytomspunna Timbuktu, "de trehundra helgonens stad". De helgonförklarade hade under sin livstid varit talesmän för den muslimska mystiken, för sufismen, en rörelse som traditionellt varit stark i regionen. Sufihelgonens gravar och mausoleer var byggda med soltorkad lera och utgjorde exempel på en särpräglad ökenkultur. Erövringen av Timbuktu var oroväckande, eftersom de militanta rebellerna inte respekterade sufismen, och ännu mindre det kristna kulturarv som också fanns i staden. På Unescos världsarvslista var Timbuktu upptaget sedan 1988, med tre moskéer och 16 mausoleer särskilt angivna. Dessa kulturminnesmärken var nu hotade, eftersom erövrarna såg dem som tecken på "avgudadyrkan".
De värsta farhågorna skulle besannas. I två omgångar attackerades gravar och mausoleer. Mausoleet över sufiern Ben Amar (död 1548), grundare av Timbuktus universitet, totalförstördes i juli 2012. Senare skulle resterande gravmonument, som ju var byggda i soltorkad lera, förstöras med hackor. Som Abou Dardar, en av ledarna för Ansar al-Din, uttryckte det för en journalist i december: "Inte ett enda mausoleum kommer att bli kvar i Timbuktu. Allah tycker inte om dem".
I januari 2013 bad Malis regering om utländsk hjälp. Frankrike var berett att hjälpa sin forna koloni och kunde förlita sig på teknisk assistans från ett antal Nato-länder. FN rekommenderade assistans även från Afrikanska unionen (AU). Sju afrikanska stater anslöt sig till vad som blev en samlad internationell intervention, sanktionerad av FN:s säkerhetsråd. Den jihadistiska ockupationen kunde rullas tillbaka.
al-Mahdi dömdes för medverkan till förstörelse av tio kulturobjekt, nio mausoleer och den berömda moskén Sidi-Yahia. Domen kommer att sända en signal till de stridande parterna i Syrien och Irak att den internationella rättsordningen inte accepterar denna nya typ av krigföring mot en befolknings kultur och historia. Chefsåklagaren för ICC, Fatou Bensouda från Gambia, är nu inspirerad att fortsätta på den inslagna vägen. Förstörandet av guden Baals tempel i Palmyra för ett år sedan, liksom andra kulturattacker i Mosul, Nimrud, med flera ställen i den krigshärjade regionen, kan bli föremål för en juridisk uppföljning. Svårigheten är att identifiera skyldiga individer och få dem förda till Haag. Men möjligheterna ökar i takt med Islamiska statens militära motgångar.
Normerna till skydd för kulturarvet är inte nya. Juridiken har gjort stöld och förstörelse av kulturföremål till en krigsförbrytelse alltsedan fredskonferensen i Haag 1899. Det så kallade Landkrigsreglementet förbjöd bortförande och förstörelse av "historiska monument, konstverk och vetenskapliga verk". Denna regel bekräftades och vidareutvecklades på den andra fredskonferensen i Haag 1907. De så kallade Haagreglerna åberopades under Nürnbergprocessen 1945-46 mot de nazistiska krigsförbrytarna.
Bland de åtalade i Nürnberg återfanns chefsideologen Alfred Rosenberg som fått Hitlers uppdrag att plundra ockuperade länder på konstskatter. Efter attacken på Sovjetunionen i juni 1941 utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områden i öster. Hans uppdrag utökades nu till att även omfatta förstörelse av kulturskatter, nämligen av de objekt som inte kunde föras till Tyskland. Tysk trupp gick bärsärkagång bland palatsen i Leningrads omgivningar. I parken vid Peterhof förstördes fontänen och förgyllda bronsstatyer halades till väntande smältugnar. I Kiev förstördes kyrkor och bibliotek. Minnet av stora ryska kulturpersonligheter attackerades. Alexander Pusjkins hem skändades, likaså Leo Tolstojs gods och författarverkstad Jasnaja Poljana. Museer till minne av Tjechov, Rimskij-Korsakov och Tjajkovskij råkade ut för liknande förstörelse.
Rosenbergs roll i allt detta bidrog till den dödsdom mot honom som utfärdades i Nürnberg. Domen verkställdes genom hängning i oktober 1946, för ganska exakt sjuttio år sedan.
Det är alltså inte korrekt att hävda, som gjorts från vissa håll, att domen i ICC är ett genombrott för en ny typ av krigsförbrytelser. Men domen mot al-Mahdi är unik såtillvida som ICC nu för första gången har hanterat den nya typ av krigföring mot kulturell och religiös identitet som vår samtid plågas av.
Ove Bring är professor em i internationell rätt och har gett ut boken "Parthenonsyndromet. Kampen om kulturskatterna" (2015).