Utrikesdeklarationen väcker tre obesvarade frågor - Viktor Lundquist, om vad som sades och inte sades i årets utrikesdeklaration.
För drygt en månad sedan presenterades den överenskommelse i vilken Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna redogör för de 73 punkter som de fyra partierna är överens om och som därmed ligger till grund för Löfven II-regeringen.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Samarbetet sträcker sig över elva politikområden, däribland ekonomi, jobb, klimat och skola. Områden som däremot inte omfattats av januariöverenskommelsen gäller bland annat utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.
Den utrikesdeklaration som i går presenterades av utrikesminister Margot Wallström var därför ovanligt intressant, då den innehöll de första indikationerna på vilken typ av säkerhets- och utrikespolitik regeringen ämnar driva under kommande mandatperiod.
Överlag framkom dock inget häpnadsväckande i utrikesdeklarationen, precis som det sällan gör när dessa presenteras. Likt de senaste årens utrikesdeklarationer, oavsett om de presenterats av en borgerlig eller rödgrön regering, ägnas stort fokus åt att förespråka diplomati och internationellt samarbete.
Men några frågor väcktes ändå under Margot Wallströms tal. Det rör tre punkter där beskeden, kanske medvetet, var otydliga.
Tidigt i utrikesdeklarationen slogs det fast att regeringen under kommande mandatperiod kommer att starta en s k "demokratioffensiv" med syfte att ge stöd och näring överallt där demokratin kan växa och samtidigt vara kritiska där demokratin utmanas och försvagas.
Detta exemplifierades bland annat med att Sverige ska ställa krav på att demokratin och rättsstatens principer respekteras av samtliga EU:s medlemsstater. Men inget konkret sades kring hur kraven kommer att formuleras. Hur ska Sverige konkret verka för att länder som Ungern och Polen faktiskt återställer de demokratiska institutioner som landets ledare har försvagat - och vad händer om det inte sker?
Den andra frågan som uppstod är ingen ny, men i allra högsta grad viktig att få svar på. Wallström slog fast att Sverige fortsatt ska vara militärt alliansfritt och att detta tjänar landet väl. Hon beskrev också, precis som i tidigare års utrikesdeklarationer, att Sverige inte kommer förhålla sig passivt om ett angrepp drabbar ett annat EU-land eller nordiskt land. Hjälpen kan vara civil eller militär.
Vad som är värt att återigen påpeka är att regeringen förväntar sig att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas av ett angrepp. Men det är ju bara en förhoppning - utan avtal finns inga garantier.
Att länder i tider av fred berättar att de hjälps åt vid krig och kriser är en sak, men när något faktiskt sker kan detta lätt endast bli tomma ord. Inte minst eftersom resurserna står till förfogande för militärt bistånd alltid är knappa.
Och sist men inte minst, finns frågan kring regeringens syn på konventionen om kärnvapenförbud. Den är nämligen fortsatt oklar. Den utredning som har gjorts om en eventuell svensk ratificering av konventionen slog bland annat fast att detta skulle försvåra Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten, och Sverige avråds därför från att underteckna avtalet.
Som Wallström konstaterade är den transatlantiska länken av avgörande betydelse för Europa. Detta gäller inte minst för Sverige, och det svenska försvaret, som både är underdimensionerat och underfinansierat och under de senaste åren inlett ett allt närmare militärt samarbete med USA och Nato.
Att aktivt försämra detta samarbete vore mycket oklokt, speciellt utifrån den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde.
Ingen kräver att regeringen ska sluta verka för ett globalt kärnvapenförbud. Det ligger i regeringspartiernas ideologi och står dem förstås fritt att göra så. De allra flesta människor är dessutom överens om att en värld utan kärnvapen vore önskvärt.
Utredningen nämndes bara kort av Wallström - i form av att den är lämnad på remiss. I utrikesdeklarationen slår Wallström dock fast att regeringens mål är en fortsatt kärnvapenfri värld. Frågan är vad för typ av mål detta är, idealistiskt eller reellt? Och hur kommer regeringen under kommande mandatperiod att arbeta för detta. Är det trots försvarsminister Hultqvists motstånd och icke-omnämnandet i Löfvens regeringsförklaring fortfarande strid om frågan?
VIKTOR LUNDQUIST är biträdande redaktör för Säkerhetsrådet och projektledare på tankesmedjan Frivärld.
Vid Kungliga Krigsvetenskapsakademiens vintersymposium 11/2 presenterade ambassadör Lars-Erik Lundin utredningen om konsekvenserna av ett eventuellt svenskt tillträde till konventionen om förbud mot kärnvapen.
Tf