Vykort från Nato i krigens Europa - Några ord till Sveriges försvarsminister från en vän på besök i Bryssel. Till det postiva hör äldre ledande kvinnor.
BRYSSEL. Peter, det är mycket att tänka på i dessa dagar när krigen kommer allt närmare. Tur att du blir inbjuden till Natos möten och får träffa likasinnade som vill bygga ett försvar mot Putins aggressioner tillsammans med oss.
Det sägs att du till veckan åter ska möta dina försvarsministerkolleger här i Natos huvudstad och då vet du att du är bland vänner. Det hörde du ju redan när vi var här tillsammans som riksdagsledamöter innan du blev statsråd - visst var det fint ombord på Awacs-planet som stärker luftövervakningen i Nordeuropa nu när vår egen kapacitet har blivit klenare - och inte har de blivit mindre välkomnande sedan dess. Sverige står nu så högt i kurs som partnerland att vi inte kan komma närmare det där kritstrecket som du och dina rödgröna kompisar till varje pris vill undvika att stiga över för att slippa M-ordet (som i medlemskap).
Varje gång jag träffar någon av våra förbindelseofficerare i Natosammanhang - eller för den delen civila myndighetsrepresentanter som medverkar till integreringen och interoperabiliteten - förundras jag över att så många i ditt parti känner sådan Natoskräck att det förlamar en rationell interndebatt. Du skulle med din pondus kunna bryta isen om frågan inte vore så emotionell, men jag inser att det var besvärligt nog att baxa igenom värdlandsavtalet mot all desinformation i frågan. Det var ju trots allt bara ett kvartssekel sedan Muren föll och ni blev européer i ditt parti, åtminstone nominellt.
Jag ser i opinionsmätningar vi gör att det är en generationsfråga i ditt parti, de yngre är klokare än de äldre. Frågan är inte avgjord bland de unga, medan sistagångsväljarna är betydligt mera bestämt negativa. Ändå är 25-30 procent av dina väljare för medlemskapet.
Det är också vad jag säger här nere när de frågar varför inte vi och Finland kliver in genom den öppna dörren på allvar, inte bara på träning. Då förklarar jag att hindren är känslomässiga snarare än faktiska, eftersom vi samtidigt både krigar och samövar med Nato och sluter avtal med USA. Men visst är det härliga tider, strålande tider jämfört med när ditt parti var emot EU-medlemskap på grund av de tre K-na på kontinenten, då länderna styrdes av "konservativa, kapitalister och katoliker".
När det gäller Finland brukar jag tillägga att det är dags för Nato att göra det Sverige borde; säga hejdå till parallella spår eftersom de ser så olika ut, med tanke på Finlands alltjämt levande Kekkonen-tradition och det faktum att säkerhetsläget faktiskt ser helt annorlunda ut för deras del med ett direkt invasionshot över den alltför långa gränsen.
Annars är vännerna här nere upptagna av att infria åtagandena i Baltikum. Beslutet att äntligen förstärka invasionsskyddet där med fyra Natokontingenter är visserligen en rent defensiv åtgärd, men symboliken är talande nog som replik på Kremls kärnvapenupprustning i Kaliningrad; här ska ingen jävel över bron.
Så fick då Estlands nyss avgångne president Ilves till slut igenom de Natoförstärkningar han har frågat efter i många år, ironiskt nog tack vare fiendens agerande. Det var ju först 2009, efter den ryska invasionen i Georgien, som Nato fick en realistisk försvarsplanering beroende på eftersläpning i varseblivningen både hos Obama och Schröder.
Jag hoppas att du delar min uppfattning att glädjen över att Nato äntligen reagerar och agerar på inget sätt minskar trycket på våra egna insatser. Det är faktiskt ett problem som påtalas även bland de godaste av vänner, att Sverige gärna talar högt om solidaritet som en god Natopartner, men att det klingar ihåligt med tanke på att orden inte följs av mer pengar till vårt eget försvar.
Du får tala med Magdalena om saken, din trovärdighet bygger på att du får med dig henne men också de gröna pacifisterna i din regering så att ni kan åstadkomma ett trendbrott inte bara i Excel-filerna utan också i verkligheten. Mer kulor till fler kulor, alltså!
Fråga gärna på ministermötet din tyska kollega Ursula von der Leyen hur man gör. Hon är visserligen kristdemokrat men det är tillsammans med dina partikamrater (S) i den tyska samregeringen som hon och Frau Merkel nu har beslutat att storsatsa på försvaret för att nå Natomålet två procent av BNP, från dagens 34 miljarder per år till småningom kanske över 50 (OBS euro, alltså!).
Det är väl ungefär tio gånger din budget som damerna där ska investera i fred och frihet. Efter tio år av nedskurna försvarsanslag i hela EU har det vänt 2016, paradoxalt nog även i det Little England som ska lämna EU om Brexit någonsin blir verklighet. Där ska en annan av Europas stridbara ledare, Theresa May, förnya det kärnvapenbärande ubåtsförsvaret Trident för 40 miljarder (OBS pund, alltså!).
Merkel och May kanske inte är dina främsta politiska inspirationskällor, men du lär väl också träffa general(sekreteraren) Jens Stoltenberg, en av de många socialdemokrater som runtom i Europa varit med om Natobygget. Han har just rekryterat en ny biträdande chef, amerikanskan Rose Gottemoeller - Natos första kvinna på högsta nivån - som bland annat meriterade sig som nedrustningsförhandlare med Ryssland så länge dialog fortfarande kunde äga rum, innan Kreml hade brutit mot alla avtal.
Tröttnar du på Margot och Maj-Britt kan du väl söka tröst hos Angela, Ursula, Theresa och Rose. Tillsammans med Hillary utgör de förstärkningar också av vårt försvar.
Ja, Peter, det var i all hast några funderingar man får här i Nato HQ. I dagens allt mörkare Europabild gäller det att ta vara på ljuspunkterna; framförallt äldre kvinnor. Gute Reise!
MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld. Hans pocketbok Kalla kriget 2. 1 - Onda imperiets återkomst (Timbro) noteras på säljtoppen.
Lästips! Trots allt negativt som Trump har sagt om USA:s roll i världen stöder 77 procent av amerikanerna medlemskapet i Nato, enligt Steven Keil i en analys för German Marshall Fund.