Båda fotbollsstjärnorna förtjänar statyer i staden - Vi läser om Peter Lindes tre meter höga och sju ton tunga staty av Zlatan Ibrahimovic. Den är imponerande och det är föremålet Zlatan också.
Det har varit roligare att titta på Zlatan i form än de flesta andra fotbollsstjärnor.
Vi som har måttligt intresse för sporten i sig har haft extra kul när Zlatan är på plan och fått njuta av hans konststycken när det börjar gå illa för hemmalaget. Då blir han ett blixtrande ljus i dramatiken, flyger upp i luften med ryggen mot mål ute på halva planen och låter bollen singla i mål bakom målvakten, som lämnat sitt mål tjugo meter bakom sig och inte hinner tillbaka. Bollens luftfärd hamnar otroligt nog där den ska, varpå Zlatan gapskrattar och slår ut armarna i sin vanliga segergest.
Zlatan platsar som staty, det är han värd både som fotbollsspelare med sin speciella historia och sina framgångar, och med sina betydligt sämre förutsättningar än de flesta andra som barn. Han har nått sina mål av eget brinnande intresse.
Men det finns också en långt blygsammare stjärna i Malmös fotbollshistoria, som omfattas av en total men tystlåten kärlek i stan.
Det är Bosse Larsson, som ingen glömmer hur många år som än går sedan han lämnade de dubbade skorna i tamburen.
Han lyser fortfarande. Om man möter honom på en gata, vilket var längesen, nickar han ett ögonblick, även om han inte har en aning vems den mötande blicken är, en som bara sett honom några fåtaliga gånger.
Bosse Larsson borde också få en staty. Det räcker med en pjäs som är två meter hög och ett enda ton brons. Han syns lika tydligt ändå.