Fredricson Jag vill inte vinna till vilket pris som helst - Kostymen är av. Mustaschen, som bara odlades för galan, är bortrakad. Champangen uppdrucken. Och vardagen gör sig påmind igen.
- Det är kontraster, men jag gillar det, det passar mig, säger Peder Fredricson och avdramatiserar på något sätt uppståndelsen kring sin person på ett ödmjukt sätt.
- Men det har varit full fart sedan jag fick priset, säger han och berättar om alla sms, samtal och gratulationer från olika håll som han inte hunnit beta av ännu.
Grevalundsgården ligger högt uppe på en av Österlens åsar. Den här kyliga januarionsdagen skymmer dimman Hanöbukten, men trots det är det fantastiska vyer som breder ut sig.
Boningshuset med tillhörande två sidobyggnader köpte Peder och Lisen Fredricson 2001, och tillsammans har de skapat ett hem, bara det värt ett eget hemma-hos-reportage.
Men vi är inte här för att prata om paret Fredricsons inredningstalanger. Utan om och med 2016 års Jerringspristagare - stjärnryttaren Peder Fredricson.
Priset han tilldelades i måndags förvånade en del, hyllades av många och kritiserades av vissa. På samma vis som det stormade kring ridsportens Rolf-Göran Bengtsson när han tilldelades priset 2011, blev det även denna gång en häftig debatt som har delat Sportsverige.
- Jag kan inte svara på varför folk blir så störda på det. Personligen har jag inget problem med den efterföljande debatten. Sport ska engagerar, det vore värre om folk inte brydde sig alls, nu slåss de för sina sporter, säger Peder Fredricson.
Han fortsätter:
- Vad jag kan känna är däremot att man inte ska klanka ner på de som har röstat och säga att det är en kupp. Det är det som är sport, man ska brinna för sitt intresse och det är precis det som de som har röstat har gjort.
I stallet en bit bort från huset står hästen All In, helt omedveten om allt ståhej och uppståndelse han skapat, tillsammans med sin ryttare. Ett OS-silver passerar inte bara förbi, en prestation - felfria genom ett helt OS, endast slagna av ett par hundradelar i finalen - förtjänar sin uppmärksamhet. Och så här med facit i hand och när folket har sagt sitt - även ett Jerringpris.
- Det är helt olika priser, det går inte jämföra dem. Jag har jobbat ett helt liv för OS-silvret. Självklart är det enormt hedrande och det värmer att folk uppskattar det man gör. För mig handlar det inte bara om ett resultat och jag tror många hästmänniskor ser längre än bara resultatet. Det handlar om hur man gör det, hur man behandlar sina medmänniskor och hästen. Om folk ser det och uppskatter det - då värdesätter jag det enormt mycket.
- För vissa handlar det bara om ett resultat. Men för mig är det viktigt att vägen dit är utfört på bästa sätt. Jag vill inte vinna till vilket pris som helst.
Ridsporten har visat hur stor den är och hur många anhängare det finns. När en av sportens storstjärnor gavs chansen till en hedersam utmärkelse tog man den. Sporten har mobiliserat påstods det. Eller så har man bara visat hur enade man är och hur folklig även den här rörelsen är.
- Vi har en bra stämning i svensk ridsport. Jag tävlar även mindre tävlingar här hemma i Sverige, men där är ingen uppdelning. Jag kan åka till Frosta och tävla med yngre ryttare på lägre nivå med en yngre häst. Det hade varit skillnad om Zlatan skulle komma till Kävlinge och spela med korplaget. Jo, jag får skriva autografer ibland - som i Globen när det kommer många ponnybarn som jag aldrig ser - men det blir ingen hajp.
Peder Fredricson fyller 45 år i år. Ingen ålder på en ryttare, på världsnivå finns det ingen övre åldersgräns. Men det finns några saker att förhålla sig till gällande sin ålder när det kommer till ridning - men i slutändan handlar det om motivation och glöd.
- När man är ung är kroppen smidig och man har bra reaktioner - men inte kunskapen. Sedan möts de, för att sedan gå om varandra. Som äldre är kunskapen högre och då får man jobba mer med kroppen. Man slutar sällan för att åldern tar ut sin rätt, snarare för att orken att engagera sig tar slut. Och för att andra saker blir viktigare, säger Peder Fredricson.
Barnen, de tre pojkarna Carsten, Hjalmar och Bill, frun Lisen och gården i Vitaby är grunden för Peder Fredricson.
- Det betyder allt. Förr när jag skulle åka på tävling åkte jag dagen innan tävling, nu åker jag samma dag, för att få så mycket tid som möjligt hemma.
Nästan varje helg hela året spenderar Peder på tävlingar runt om i Sverige och världen. Familjen följer oftast med, men sedan två av pojkarna börjat skolan blir det svårare.
- När jag är hemma måndag-onsdag kommer familjen i första hand.
De äldsta pojkarna på nio och tolv år har hittills inte valt att gå i pappas fotspår.
- Nej, ingen av, den yngsta är bara två, så ännu har jag inte gett upp hoppet, säger Peder skämtsamt.
- För mig är det viktigaste att de har ett intresse. Jag har kollegor från andra länder som vuxit upp i hästfamiljer och fått kliva i pappas stövlar vare sig de vill eller inte. Ska man lyckas i vår sport ska man ha drivkraften, man kan inte göra det bara för att pappa vill.
Till helgen stundar nästa tävling, i Holland. Hästen är redan på väg ner i lastbil tillsammans med en hästskötaren. Peder tar flyget på torsdagen.
Årets stora mål är EM i Göteborg i augusti.
- Jag har inte bestämt med vilken häst det blir, den häst som är i bäst form. Planerar man något blir det aldrig som man tänkt sig, säger Peder Fredricson.
Tills dess rullar vardagen vidare på Grevalundsgården i Vitaby.
- Jag ska se när grabben spelar fotbollsmatch i kväll, säger Peder innan vi tar farväl.