Här i Parken kollapsar drömmar om att bli något - För varje 50 Cent och A$AP Rocky som lämnat fattigdomen, finns hundratals som inte gjort det och aldrig kommer göra det. David Chariandys genombrottsroman "Bror" handlar om hur det är att vara svart man i Nordamerika.
Det talas om att David Chariandy, född i Kanada med rötter i Trinidad, är en ny Ta-Nehisi Coates eller Colson Whitehead: en författare med glasklara och osentimentala berättelser om ras, specifikt om hur det är att vara svart man i Nordamerika. Förra året utkom han med en essä om rasism, "I’ve been meaning to tell you. A letter to my daughter", men det är genombrottsromanen "Bror" som här introduceras för den svenska publiken. "Bror" är en uppväxtberättelse, men utan den sedvanliga manliga frihetsberusning som sådana brukar präglas av. Chariandy skriver nämligen om Parken, ett kanadensiskt slumområde i närheten av Ontario, där utmattade föräldrar skiftjobbar för att ha råd med ris och ärter till barnen, och där sysslolösa ungdomar driver runt i höghusområdet med aggressiva poliser i hasorna. Från hemlandet ringer släktingar som tror att livet i väst är en lyxtillvaro i överflöd, inte den dagliga kamp det i själva verket är.
Brodern i "Bror" är Francis, berättaren Michaels storebror. Alla i Parken känner Francis, och kring honom samlas ständigt ett beundrande, fnittrande flickgäng. Han är den som ordnar fram extra mat hemma och som inviger lillebror i musikens mysterier, men han är också hetlevrad och benägen att hamna i farliga situationer. Det leder till ständiga konflikter med familjens verkliga centralpunkt, Mamma. När "Bror" börjar har Francis varit borta i tio år och Michael är ensam ansvarig för en mor som nästan slutat tala och som bara sitter framför teven, förlorad i smärtsamma minnen. För att överleva tar Michael de skift han får på elektronikkedjan Best Buy, där chefen hotar att avskeda honom för minsta felsteg eller klagomål. Och en dag hör han av sig till sin tidigare flickvän Aisha - hon som faktiskt lämnade Parken och försvann till universitetet. Nu är hon tillbaka, och hon är fast besluten om att tala om vad det egentligen var som hände den där natten för så många år sedan.
David Chariandy beskriver en värld i vilken ingen riktigt hoppfull framtid finns, och det som gör mest ont är att Michael utan vidare accepterar det: "jag har levt precis som andra, vilket inte är fy skam", konstaterar han. "Som andra" - det betyder en tillvaro kantad av våld och osäkerhet, i en fattigdom som hålls stången enbart genom osäkra jobb och grannarnas välvilja. Michael trivs på biblioteket, men hans läshuvud är inte till någon större användning när han samtidigt måste ta hand om sin mor. Här kollapsar den moderna drömmen om att "bli något", om att lyfta sig själv ur slummen: hungern är alltid mycket verkligare än sådana abstrakta drömmar. Framåt slutet av berättelsen gör den begåvade DJ:n och Francis bäste vän Jelly ett försök att bryta sig loss ur monotonin genom att provspela för ett gäng avtrubbade promoters. Men hoppet släcks i samma ögonblick som det tänds. För varje framgångssaga, varje 50 Cent, A$AP Rocky och Zlatan, varje person som lämnat fattigdomen, finns hundratals som inte gjort det och aldrig kommer göra det.
Det här är också - kanske främst - en berättelse om trauma och hur trauma ter sig hos människor som inte har medelklassens språk för att beskriva och bearbeta det. I Chariandys Parken finns inga psykologer att tillgå, och sjukhuset undviker man eftersom personalen gärna rapporterar misshandlade ungdomar till polisen. "Bror" utvecklas till ett mäktigt vittnesbörd om maktlöshet och utanförskap, om förlorade liv och den kärlek som ändå förblir drivkraften i en splittrad värld. Det är en skakande och upprörande roman som lyckas beröra utan att predika, och vars täta och slipade stil sluter tätt om en alldeles enorm sorg.
Tf