Infalls och utfallsteater på hög nivå - Vilka strukturer, vilka formspråk bestämmer vem vi får och kan vara? David Wiberg undersöker om samtiden bestämmer sanningen om oss själva.
Det var en gång en man som bestämt sig för att försöka tala med en alldeles egen röst. Skapa den absoluta berättelsen om sig själv. Han börjar - men så är det som om han faller genom ett kaninhål till ett underland av fiktioner, formspråk och olika genrer. Det allvarliga han vill förmedla liksom smutsas ner och blir förvrängt av förutsättningar och givna mallar.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
David Wiberg bråkar allt mer framgångsrikt med sitt ego och sin jagbild. Han slog igenom med Varan-TV, han har genom pjäser och fiktiva dagböcker imponerat enormt som tonårsflickan Linnea. Han har blivit expert på att med olika mössor, peruker och dialekter leta efter sig själv och fixera en samtid som mest liknar ett kalejdoskop av sönderslagna former.
Lumor är en av våra mest intressanta nya scenkonstgrupperingar. Dramaten lånar nu ut Lejonkulan till iscensättningen "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". David Wiberg inleder som sig själv, förvandlar sig raskt till artisten Eugen som bjudit in skådespelarna Eric Stern och Sanna Sundqvist till något slags gemensamt projekt. Under 90 minuter rasar trion genom texter som fungerar som askar inuti askar, inuti parodier på genrer och sorter. Det är som alla dessa former begår övervåld på allt det ömtåliga som ensemblen vill berätta: den såriga sagan om flickan Saga och hennes föräldrar.
Iscensättningen böljar mellan det gapiga och det försynta. Mellan parodier på sjukhusclowner och Zlatanimitationer. Från medvetet outhärdliga teaterimprovisationer till en skröna om elakingen Donny Trumpen. Från dödslängtan till slap-sticks. Hela tiden dyker konstanter upp: en viss Göran Unger men också jakten på något kallat medelvärdet. Alla typer av former påverkar berättelsen. Som om sanningen om oss själva blir gisslan hos det formspråk tiden, eller omgivningen tilldelar oss.
Publiken får själv bestämda på vilken nivå man vill lägga berättelsen. En filosofisk utsaga om existentiell främlingskap, ett slags parodi på en manlig Alicegestalt som rusar genom en allt mer absurd spegelvärld eller "bara" en månguddig parodi på samtiden komplett med ironier över en allt mer akademisk konstvärld. Stycket är en analyssoffa och ett Rorsachtest.
Samtidigt kan man förstås enbart njuta av skådespelarna. David Wiberg med sin nästan bortvända, dystra behärskning. Eric Stern och Sanna Sundqvist som briljant hoppar mellan magnifika utspel och tafatta clownakter. Ständigt omgivna av olika gröna tyger, en soffa och en enorm uppblåsbar häst. Det är infalls- och utfallsteater på hög nivå och om vartannat. En cirkusföreställning om identitet och om vilka livsstilar, uttryck och tänkbara mallar som den kaotiska samtiden erbjuder.