Kan EM föra kärleken tillbaka till fotbollen igen? - 1998 var jag på semester i Frankrike med familjen och trollbands av den pågående VM-turneringen. Stjärnorna, målen och festen på gatorna.
Då var jag för ung för att resa runt på egen hand, men jag lovade mig själv att nästa gång landet anordnande ett mästerskap, då skulle jag vara på plats.
18 år senare står jag vid Triumfbågen, dagen innan premiären på St Denis, och har svårt att uppbringa mitt unga jags entusiasm.
Både fotbollen och världen ser annorlunda ut nu.
Att vandra runt i ett soldränkt Paris är en drömtillvaro för många. Och jag kan inte klaga när jag traskar ner för Champs-Élysées. Men det är också en konstant påminnelse om det hot som staden och mästerskapet lever under.
Den militära och polisiära närvaron är påtaglig - scanning, utryckningar, avspärrningar och krypskyttar.
Många jag pratar med vittnar om rädslan för terrorn. Den som man inte får låta vinna, som det ju så pompöst brukar heta. Men de säkerhetsgenomgångar vi journalister fått inför mästerskapet säger något annat.
Bedöm varje plats du besöker, är den värd risken? Var finns närmsta flyktväg? Ser någon misstänkt ut? Och så vidare.
Kanske är det som Zlatan Ibrahimovic säger, man får hoppas på det bästa och carpa diem bäst det går. Alla får hitta sitt egna sätt att finns lugn i en orolig situation. Jag antar att det är därför jag gått och nynnat på "Guns on the roof" med The Clash senaste dagarna.
Är det värt det då, att spela EM under sådana här omständigheter? Jag har inget bra svar. Men jag har en förhoppning om att det här mästerskapet ska motivera risken.
Ett EM där kärleken till fotbollen får vara i centrum - från början till slut. För det är mycket som stulit uppmärksamhet från vår älskade sport på senare tid.
Ekonomiskt dopade oljeprojekt har förvandlat klubblagsfotboll på toppnivå till en lekplats för rika, ledare för Uefa och Fifa har visat sig genomkorrupta och fallit en efter en, religiösa fanatiker var för ett halvår sedan bara en ren tillfällighet ifrån att spränga den arena som ikväll står värd för premiären.
För att bara nämna något.
Jag hoppas att EM, för en månad, kan lysa starkare än allt det där andra. För det finns ju så mycket vi vill veta, och roas av.
Kan Frankrike skaka av sig de interna rasismanklagelserna och anförda av Antoine Griezmann ta en tredje hemmatitel? Hur ska Gareth Bale lyfta debutanten Wales? Vilken gigant brakar samman likt Spanien i VM 2014?
Och så har vi ju Sverige, detta Skåneledda gäng med en lagkapten som dansar ett sista mästerskap. Kan vi få ännu en förtrollad sommar? Kan landslaget bli något att samlas kring - gammal som ung, invandrad som välrotad - och känna stolthet över? Det har lyckats förr. Precis här, faktiskt. Då Aimé Jacquets Les Bleus 1998 blev en gemensam referens för en splittrad nation.
Jag tar mig an det här mästerskapet med skepsis, viss oro och en känsla av att Europa blivit en kallare och mer stängd plats.
Men jag hoppas komma ut som en ny man, med en tro på fotbollens mäktiga och enande kraft. För den här sporten kan vara just så stor.
Allez!