Nyrik är ändå svenskans finaste ord - Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Där jag växte upp, på Järvafältet utanför Stockholm, fantiserade alla om hur livet vore som rik. Man skulle kunna köpa fina bilar, åka på lyxiga resor och buda till sig häftiga hus. Trots att det inte var träning var vi många som därför kilade ner till fotbollsplanen. Vi visste nämligen att vägen till rikedom gick genom att man blev headhuntad till en stor fotbollsklubb. Det var så Zlatan hade kommit till Ajax.
I vuxen ålder har jag reflekterat över det här med fotbollen. När vi spelade mot fotbollslag från rikare delar av Stockholm, som Lidingö eller Djursholm, var det uppenbart att föräldrarna såg träningarna som ett sätt för barnen att röra på sig och utvecklas socialt. För oss i förorten, och för många kompisars föräldrar, handlade det snarare om karriär och kändisskap.
Oavsett om de är låg- eller högutbildade bär många invandrare som har kommit till Sverige på övertygelsen att det är kört för dem. I stället vill de att barnen och barnbarnen ska lyckas. Problemet är att bara en på tio miljoner svenskar blir lika framgångsrika fotbollsspelare som Zlatan, medan vem som helst som arbetar hårt kan bli ingenjör eller ekonom.
Som barn i en sådan miljö handlar det om vad man känner till och jämför sig med. På Järvafältet var man underklass om föräldrarna var socialbidragstagare. Städfamiljer, som min egen, var medelklass och överklass var de turkar som ägde restauranger och iranierna, som var tandläkare. Några ingenjörer, piloter eller chefer kände vi inte till. För egen del lärde jag mig ordet ingenjör först på gymnasiet.
I den åldern, runt 16-17 år, fanns drömmarna om att ha pengar kvar, men fotbollskarriären var över för de flesta. Man kunde jobba på McDonald’s och tjäna ihop pengar till ett nytt tv-spel, eller så kunde man sälja gräs och få mångdubbelt betalt på bara några timmar.
Nästan all forskning indikerar att Sverige är ett jämlikt land med hög social rörlighet. Men en grupp halkar efter. Det är invandrarföräldrar och deras barn. Utanförskapet har blivit etniskt. Det finns knappt ett utanförskapsområde där en stor majoritet inte har utländsk bakgrund.
Barn med bidragsberoende föräldrar är mer benägna att själva hamna i bidragsberoende och kriminalitet. Men i stället för att kompensera med en hårdare skola så använder skolpolitiker, rektorer och lärare mjukare måttstockar i Rinkeby än i Danderyd. Kunskapsfostran byts ut mot "att det var åtminstone inget bråk i dag". Och flickorna leker med sina mobiler i väntan på att pojkarna ska bråka klart så att lektionerna kan starta.
Sverige är ett av världens bästa länder att göra en klassresa i. Man får pengar för att studera. Företag och myndigheter skriker efter högkvalificerad arbetskraft.
Politiker borde därför förtäta förorter med bostadsrätter, radhus och villor, så att fler unga får möjlighet att spela tv-spel med barn till ingenjörer. Rektorer som inte lyckas hålla lugn och ro i skolan och inte fokuserar på kunskapsuppdraget, borde få sparken.
Jag sparar sedan flera år hälften av min månadslön för att en dag kunna köpa ett hus i Bromma, gärna med altan, grill och trädgård. När jag en dag har råd att flytta dit tänker jag stolt lägga ut det på Facebook trots att jag vet att nyrika personer föraktas av både överklassen och arbetarklassen i Sverige. Man ska helst inte prata om pengar. Det anses vulgärt, smaklöst.
Men vill man få förortens ungdomar att klippa sig och läsa vidare, göra läxor i stället för att spela fotboll, ska man inte underskatta pengar som drivkraft. För klassresenären är nyrik ändå svenskans finaste ord.
Benjamin Dousa är förbundsordförande i Muf och presenterade häromveckan Timbro Briefing Paper #21: "Utanförskap över generationerna". benjamin. dousa@moderaterna. se
Tf