Plötsligt blir sista Salander boken spännande - Den bästsäljande deckarserien är som vanligt samhällstillvänd. Den här gången är huvudämnet hat på nätet. Men det är för Lisbeth Salanders skull vi läser Millenium-böckerna, skriver Josefin Holmström.
David Lagercrantz har berättat att det här blir den sista Millenniumboken. Det bär jag med mig när jag sätter mig ner för att läsa den tredje installationen i Lagercrantz fortsättning på Stieg Larssons vid det här laget världsberömda deckartrilogi (det är omöjligt att passera en flygplats utan att hitta en översättning till det lokala språket, prova!). För det är svårt, åtminstone för den här kritikern, att uppamma någon större entusiasm för Millennium vid det här laget.
Mest undrar jag hur det känns för David Lagercrantz att alltid stå i någon annans tjänst - som spökskrivare år Zlatan, som Larssons efterföljare. Vad gör det med en författares röst? Men det här är väl varken tiden eller platsen för den sortens spekulationer. Vi är alla här för en sak, eller rättare sagt en person - och det är Lisbeth Salander.
Lisbeth Salander, ja, Larssons extrembegåvade hacker-Pippi Långstrump i gothsmink. Nu befinner hon sig i Moskva, på jakt efter sin psykopatiska syster Camilla som hon vill hämnas på.
Camilla är en femme fatale i svart Diorklänning och röda Gucciklackar, och hon tog en gång systrarnas hustrumisshandlande pappa Zalachenkos parti. Nu omger hon sig med skumma östblocksgangsters och annat livsfarligt folk ur den ryska maffian, men de kan inte riktigt skydda henne från den formidabla kraft som är Lisbeth.
Samtidigt i Stockholm får Mikael Blomkvist ett samtal från en rättsläkare som fått en död uteliggare i en dyr jacka på sitt obduktionsbord. Något hos mannen fångar läkarens intresse - han har ett buddhistiskt hjul intatuerat på handleden - och Mikael blir motvilligt indragen i ett mysterium som når ändå upp på regeringsnivå.
Millenniumserien är som bekant fingertoppskänsligt samhällstillvänd, och "Hon som måste dö" är inget undantag.
Huvudämnet den här gången är ryska trollfabriker och hatkampanjer på nätet. Mikael skriver på ett evighetsreportage om dessa mörkerkrafter men har kört fast; Lisbeth hackar sig in i hans dator och fyller i hans worddokument med information hon hittat på plats i Ryssland.
Det visar sig finnas en koppling till en svensk försvarsminister och en katastrofal Everestbestigning, och när det spåret väl kommer igång, ungefär halvvägs in i boken, dras jag plötsligt med. Det blir spännande, och det går i rasande fart: DNA-spår, supergener och modiga sherpas, amerikanska miljonärer och desinformationskonspirationer, och Lisbeths vacklande mellan hämndlystnad och motvillig familjekärlek. Lite kitschigt, som vanligt, men ändå tilldragande på samma sätt som tv-såpor eller smågodis. Man vill liksom inte sluta konsumera, även om man efteråt inte kommer tänka så värst mycket på vad man just satt i sig.
David Lagercrantz är framförallt ett proffs.
Säkert är han lite trött på Millennium nu, men det märks inte, för han är den sortens författare som levererar. Det är stilrent, rakt, deckarsvenskt, serietidningsaktigt på precis det sätt Stieg Larsson var serietidningsaktig: birollsfigurerna är skarpt tecknade, överdrivna, larger than life (en snygg men surmulen och flumhatande SvD-kolumnist som vuxit upp med LSD-hippies utmärker sig särskilt); dialogen är rapp; det är fullt med knivar, barrettor, rika ryssar och överjordiskt smarta hackers. Det är med andra ord precis som vanligt.
"Hon som måste dö" blir säkert en försäljningssuccé både i Sverige och utomlands, och allt som allt är det en helt okej avslutning på Millenniumserien. Men det räcker definitivt nu: Lisbeth Salander har förtjänat lite lugn och ro.
Tf