Spring, Sverige, spring! - Efter en huvudlös premiär gäller det att räta på ryggarna.
Framöver krävs en mer handfast svensk plan. I den ingår att börja använda benen.
Över 40 mil bakom ratten. Från Paris till Pornichet mitt i natten. Det fanns gott om tid till att snacka ner en match. Kontentan blev väl ungefär att Sverige mot Irland var en provocerande medioker EM-match. Någonstans strax före nattmackan på nattöppna macken var vi väl även överens om att ett svenskt landslag slungats tillbaka i tiden före playoff-euforin.
Ingen förväntar sig att Sverige ska tokäga och fetdominera turneringen. Däremot är det rättvist att jämföra den individuella och kollektiva nivån utifrån ett lags egna förutsättningar. I det avseendet nådde väldigt få svenska spelare upp till vad de presterade i Danmarksmatcherna och framåt.
Det får nu vara hur det vill med den saken, för alla och allt måste gå vidare. Eller springa vidare. För när jag före de avslutande gruppspelsmatcherna studerar statistik visar den att Turkiet, Irland och Sverige är lagen som avverkat minst antal meter hittills. I den ordningen.
Vad än uppfattning är om att fotboll av många tränare kallas för löpsport är det fundamentalt numera (tro inget annat än att även Barcelonas "tiqui-taca" bygger på rörelse och viljan att löpa mycket). Även en trupp med speltekniska och kvalitativa begränsningar som den svenska kan kompensera det genom att hålla sig till fotbollens kostcirkel. Springa måste fler än Martin Olsson kunna göra.
Laget Sverige på Stade de France-mattan ihop 101,5 kilometer i det som Uefa kallar "distance covered", på svenska antalet löpmeter. Som jämförelse kan nämnas att kommande motståndare Italien kutade 119,7 kilometer i sin öppningsmatch.
Om Stokes Glenn Whelan lyckades stänga ner en frustrerad och delvis anonym Zlatan Ibrahimovic, kan ni själva göra matten om Ibra får det svårare eller enklare mot Italien.
En av de självklara slutsatserna när blågula ögon måste blicka framåt blir således: Börja spring. Rör på er. För varandra. Det gäller alla.