Varför behandlas män som dagisbarn? - I Madrid har ett förbud mot "manspreading" i kollektivtrafiken införts - efter påtryckningar från feminister. Men är det verkligen rätt metod att få männen att sluta skreva?
Jaha, i förra veckan så var det alltså Madrids tur att förbjuda otillbörligt skrevande i kollektivtrafiken och med skyltar lära vuxna karlar hur man åker buss (sitt på ett säte - inte två!).
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Få saker gör mig så förbryllad som manspreading-förbud.
Föresatsen är jag med på: män som ägnar sig åt hämningslöst bresande inkräktar på sina medresenärer. Det vill man få ett slut på, därför förbud och hot om böter. Men sen då?
I New York, som var först ut med att förbjuda stora mansskrev 2014, skedde gripanden. Men några böter blev det aldrig. Hur man kan tro att sådana tomma hot, i kombination med några streckgubbar på en överkryssad skylt och slogans i stil med "Dude … stop the spread, please", skulle förändra någons beteende övergår mitt förstånd.
Är man en dude som, för att citera tidningen Cafés reporter Andrev Walden, lärt sig att "kanalisera tusen år av patriarkal energi genom underkroppen", lär man inte ge upp sina "rättigheter" så snabbt.
För många feminister är manspreading ett tydligt och talande exempel på patriarkalt förtryck. Hur män utövar sin makt i det offentliga rummet. Men begreppet är laddat. För högerfeminister som Cathy Young är snacket om manspreading en karikatyr på "riktig" feminism och en tarvlig övning i att leta fel hos männen. Kvinnorna då, som ofta upplåter plats åt sina väskor på säten? Varför inte införa förbud mot she-bagging?
Jag vet inte vad det säger om oss svenskar att vi inte verkar bryr oss nämnvärt om kollektivtrafikens skrevande gubbar? Pratas det manspread handlar det nästan uteslutande om tv-soffornas sport- och kulturmän. Zlatan, Patrik Sjöberg, Lasse Anrell. För att inte tala om Daniel Nannskog, som kommenterade VM i Brasilien 2014 tillsammans med kollegan Johanna Frändén, och då åstadkom en av de största manspreads som uppmätts i en svensk tv-soffa.
Allt enligt redan nämnda Andrev Walden, den svenska manspread-scenens svar på SOM-institutets Sören Holmberg. Hans anslag är tramsigt, men inte trams. Han vill visa hur män ofta tar plats på kvinnors bekostnad. "Humor är det mest effektiva sättet att nå människor som annars inte tänker på sådana här saker. Män som sitter på det här viset är inte samma män som läser genusanalyserna på kultursidorna. De nås inte med pekpinnar, men med humor kan man smyga på dem en reflektion", sa han i en intervju med SVT Nyheter.
Den som någon gång besökt Storbritannien känner till engelsmännens nära på patologiska relation till skyltar. Ve den pub-toalett som inte fullständigt badar i uppfordrande guidning ("Please flush the toilet", "Please wash your hands") och det grönområde som inte talar om exakt var du bör sätta dina fötter.
Endast en britt kan få för sig att placera en skylt med texten "No ball games" i en backe som sluttar 90 grader. Lite charmigt, kan tyckas, fast det finns en mörkare underton. Storbritannien är på många sätt ett land som har slutat tro på medborgaren.
Ett samhälle som vill kallas feministiskt gör nog klokt i att inte behandla män som dagisbarn. Det kommer varken få spanska eller svenska karlar att sluta skreva.