Wow, som han ställer frågor! - Handlar det om att John Guidetti gör en snabbrusch fram till motståndarlagets närmaste balansspelare för att fråga vad denne betalade för sin fiber-uppkoppling? Rör det sig om att Albin Ekdal gör en plötslig djupledslöpning ner till målvakten för att förhöra sig om dennes inställning till det amerikanska elektorssystemet? Eller snackar vi om att Zlatan Ibrahimović genomskådar en offsidefälla för att kliva fram till mittbacken och fråga om det var moraliskt rätt att avslöja Elena Ferrantes verkliga identitet?
Nej, det gör det inte. Dessvärre. När Språkrådet nu gör valet att upphöja den några år gamla fotbollsfrasen (äldre inom travsporten) "ställa frågor" till nyord så definieras uttrycket så här: "utmana motståndaren genom att spela på ett sätt som ställer försvaret inför svåra beslut". Språkrådet avser alltså en spelare som dribblar eller passar eller sticker i en lucka på ett så skickligt sätt att kommentatorn känner sig manad att skrika "Wow, som han ställer frågor!".
Är det här ett tecken på att vi nu lever i en tid där de enda frågor som ställs är de retoriska eller de som kan förväntas bekräfta en existerande världsbild? Har vetenskapens och journalistikens modus operandi - frågeställandet - nu marginaliserats till den grad att sysslan lika gärna kan ges bort till någon med förmågan att komma runt på kanterna?
Så här kan vi inte ha det! Mot upphöjelsen av detta absurda management-språkbruk krävs språklig mobilisering. För svenskan - och för fotbollen. Det är dessutom uppenbart att Zlatan i semantiskt hänseende snarare lirar som Magnus Härenstam i "Jeopardy": Kom ihåg, jag ger svaren, ni ställer frågorna.