Aki Kaurismäki lyser vägen

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Aki Kaurismäki lyser vägen - Två vinddrivna existenser i Helsingforsnatten. Båda på flykt, båda på jakt efter ett bättre liv. Den buttre affärsmannen Wikström (Sakari Kuosmanen), som har lämnat sin alkoholiserade fru och köpt sunkhaket Gyllene stopet. Den likaledes buttre syriern Khaled (Sherwan Haji) som har fått avslag på sin asylansökan och rymt från flyktingförläggningen. Ja, de brukar vara buttra, Aki Kaurismäkis rollfigurer, och antalet leenden i "Ljus i natten" kan inte ens räknas på ena handens fingrar. Men det är just ur denna butterhet regissören utvinner så mycket humor, och under den karga machoytan är den mänskliga värmen större än i en stekhet sauna.

Finlands störste filmregissör har ända sedan starten av karriären på 1980-talet ömmat för individer på samhällets skuggsida, sett världen från ett rännstensperspektiv. Men då hans filmuniversum är så stiliserat och teatralt - en nostalgiskt retrodoftande värld med gammaldags teknik och avskalat, för att inte säga obefintligt, känslospel - har han aldrig känts rykande dagsaktuell. Det har ändrats i och med "Mannen från Le Havre" (2011) och nu "Ljus i natten", som båda kretsar kring flyktingkatastrofen. Visst knackar poliserna fortfarande på skrivmaskiner, och Wikström rattar en gammal Checker - men i "Ljus i natten" förekommer både mobiltelefoner och nyhetssändningar från kriget i Syrien. Ett inbitet Kaurismäkifan lär närmast hoppa till av alla dessa moderniteter, men det tyder på att regissören har ett brinnande ärende; han vill vara närvarande i samtiden.

Aki Kaurismäki växelklipper mellan de två männens öden, och så småningom korsas deras vägar i ett komiskt slagsmål som slutar med att Wikström anställer, och gömmer undan, Khaled på sin restaurang. Kaurismäki drar hela tiden paralleller mellan flyktingarna och de luggslitna stammisarna - de är hederliga och reko, de förenas i kärleken till musiken och de avskyr de inskränkta skinnskallarna. Det är som en vacker, närmast naiv, saga om godhet och solidaritet bland trasproletariatet, men tack vare den förhöjda realismen fungerar det - vi är trots allt mer i Kaurismäkiland än i Finland. Och det är bitvis en väldigt rolig film, som när Wikström gör ett missriktat försök att satsa på sushi - se där, ännu en nymodighet! - i restaurangen.

"Ljus i natten" vann Silverbjörnen i Berlin nyligen. På festivalen sa den 59-årige regissören att det blir hans sista film. Det har han sagt förut, och jag hoppas verkligen att han ändrar sig. Han är mer angelägen än någonsin.

Källa - 2017-03-17 09:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+