Amerikanerna som aldrig fick rösta - "Jag är nog den gladaste tjejen som gått in genom Hinsebergs grindar". Idé A-möteslokalen på Drottninghög är fullsatt när Annika Östberg kommer dit under onsdagskvällen för att berätta om sitt liv bakom galler och hur hon till slut lyckades komma ut, både psykiskt och fysiskt, i frihet. Efter 28 år i amerikanskt fängelse förflyttades hon till den svenska anstalten Hinseberg och släpptes kort därefter.
Vad var hennes brott? Hon stod bredvid en man när han sköt ihjäl en polis. Annika Östberg kallar det "amerikansk logik", att bli fängslad för mord utan att ha handskats med ett dödligt vapen. Att skjuta ihjäl poliser är något diametralt annorlunda än dödsskjutningar utförda av poliser - någon måste alltid straffas - och när mannen som höll i vapnet begick självmord i häktet så var Annika Östberg närmast till hands.
Annika Östberg rymde hemifrån som 13-åring i 60-talets USA, började injicera heroin och prostituera sig för att bekosta missbruket. Medan hon satt fängslad dog både hennes son och hans pappa. Trots allt detta, vill jag påstå att straffet inte sitter i hennes kropp eller stämplas i pannan på henne. Varför? För att hon blev förflyttad till Sverige, där återhämtningen efter straffet är lite mindre omöjlig. Men framför allt, för att hon är vit.
Ta-Nehisi Coates skriver i sin hyllade bok "Mellan världen och mig" att: "du får aldrig glömma att de sociologiska, historiska och ekonomiska faktorerna, diagrammen, tabellerna och åtstramningarna, med våldsam kraft slår mot den mänskliga kroppen". Boken, som är skriven som ett brev till Coates son, handlar om rasismen i USA. Och tabellerna han talar om går att illustrera med landets fängelsesystem.
I Ava DuVernays ambitiösa dokumentär "Det 13:e tillägget" (kan ses på Netflix) förklarar aktivister och forskare hur USA, 150 år efter slaveriets avskaffande, har hittat ett nytt tillvägagångssätt att kontrollera den svarta kroppen. Hur 1800-talets vunna frihet snabbt ersattes av andra arenor för fångenskap.
"Man måste komma ihåg att slaveriet var ett ekonomiskt system. Fyra miljoner människor som tidigare varit egendom, var nu fria. Hur bygger man upp ekonomin på nytt?" frågar en av forskarna retoriskt i dokumentären. Svaret kom som det 13:e tillägget i den amerikanska konstitutionen, som upphäver slaveriet "utom som straff för i domstol dömda fångar".
När slaveriet avskaffades påbörjades ett annat krig, där den vita skulden skulle elimineras och den svarta kroppen blev synonym med brottslighet och våld. Medier pumpade ut berättelser om hur vita kvinnor våldtagits - och rättfärdigade därmed fängslandet av samma människor som nyligen blivit frigivna.
Så suddade man ut den amerikanska historien om vita män som våldtar förslavade svarta kvinnor. Berättelsen om ryggar så uppluckrade efter piskslag att de såg ut som dragkedjor.
Idag är sannolikheten att en vit man ska bli fängslad en på sjutton - hos svarta män är sannolikheten en på tre. I USA, som utgör en tjugondel av världens befolkning, sitter en fjärdedel av hela världens fångar fängslade - 2,3 miljoner människor. År 1970 var den siffran 357 000.
Massfängslandet har aldrig berott på att brotten har ökat. Istället har vi sett hur droger som används i svarta, fattiga områden kriminaliserats medan dyra droger använts av vita medborgare obemärkt. Fängelserna har fyllts av tusentals människor som åkt fast för ringa brott - eller som låsts in oskyldiga. Få av de som sitter fängslade har genomgått en rättegång, eftersom systemet inte skulle hålla om alla blev prövade i en rättssal. Alternativet till jämkning, får de veta, är att gå till domstol och riskera ett betydligt högre straff. Så folk erkänner.
Samtidigt som privata fängelser är en miljardindustri blir det allt vanligare med en annan typ av fångenskap. Allt fler familjer sätts i flyktingförvar under extrema missförhållanden. Precis som att massfängslandet egentligen inte handlar om brott, så ser vi ingen stor förändring i antalet migranter i USA. Ändå vaknar allt fler upp bakom lås och bom.
Fångarna är människor som medvetet har plockats bort från samhället. Föreställ er att de som sitter frihetsberövade kunde rösta - det amerikanska valet hade med största sannolikhet slutat annorlunda. Stora massor hade kunnat protestera. Men, med skribenten Juliana Britto Schwarts ord; "om en svart kvinna inte kan rösta efter att ha tillbringat tid i fängelset, hur ska hon ha något inflytande på minimilönerna? Om en latinokvinna lever i rädsla för att få sin familj deporterad, hur troligt är det att hon kommer protestera mot den orättvisa behandling hon får på jobbet?".
Precis som många ur medborgarrättsrörelsen mördades och fängslades av poliser, är dagens fängelsepolitik en attack mot kommande generationers motstånd. Ett sätt att tysta de som anses hota den rådande ordningen.
Annika Östbergs liv i fångenskap är också en konsekvens av den amerikanska fängelsepolitiken. "Jag var på väg att ge upp när jag såg en soluppgång. På ett papper skrev jag ner en fråga: 'jag undrar om det kommer att bli en till morgon?'" berättar Annika Östberg för publiken på Drottninghög. "Men jag såg frågetecknet på pappret och det blev ett löfte om en ny dag".
På samma sätt finns människor över hela USA som ser morgondagen gry. För, som Svarta pantrarnas Fred Hampton sa innan han sköts ihjäl av den amerikanska polisen: "det går att låsa in revolutionärer, men det går inte att låsa in en revolution".