Amnesti är ändå inte svaret. - Efter nästan två månader av debatt, solidaritet och vidriga påhopp - "ut med packet"- avslutade Ung i Sverige i början av oktober sin uppmärksammade protest mot att unga ska utvisas till Afghanistan.
Men för statsministern har problemen bara börjat.
Allt fler - också i Stefan Löfvens eget parti - sällar sig till dem som kräver att afghaner som var minderåriga då de kom under flyktingvågen 2015 ska få stanna i Sverige. Kampen fortsätter, försäkrar talespersonen Fatemeh Khavari, och får brett stöd.
Fortsätter gör också alarmismen:
Allt blir sämre, Sverige klarar inte det här. Så ser folks oro ut i ett av världens rikaste länder. I det polariserade debattklimatet blir somliga filifjonkor: konstant rädda för katastrofen.
Fast samtidigt övertygade om att dessa unga bara är lycksökare och lögnare, att det går att leva i Afghanistan, där katastrofen blev vardag.
Nu pågår förhandlingar. Regeringen är kluven - och Socialdemokraterna splittrade. De gröna kräver amnesti.
Migrationsminister Heléne Fritzon (S) har varit kristallklar: undantag nu skulle innebära ett avsteg från den reglerade invandringen och rättssäkra prövningen av asylskäl, som bygger på den enskildes skyddsbehov och säkerhetsläget i landet.
Men flera S-riksdagsmän, var tredje S-kommunstyrelseordförande och flera sidoorganisationer inom rörelsen tycker annorlunda.
Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson formulerade det i SVT:s Agenda (19/11):
Det krävs medmänsklighet och solidaritet; politiken nu är småaktig och får grymma konsekvenser. Hon pekar på att omyndiga hunnit fylla 18 under en lång väntan och på att de medicinska åldersbestämningarna är osäkra.
Sant - också det att väljarna bryr sig om värderingar.
Men sant är också det hennes motdebattör Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, sade: sedan 2006 finns äntligen en rättssäker prövning och en återgång till godtyckespolitiken vore olycklig. Tvärvändningar tär på förtroendet.
Att två förnuftiga socialdemokrater landar i så olika slutsatser visar hur svår, komplex och mångfasetterad, den här frågan är.
Partipolitiskt. Asylpolitiskt. Och mänskligt. Jättesvår.
Det finns förstås en enkel lösning:
Alla som vill får stanna. Låt oss för resonemangets skull börja där - och konstatera att det är omöjligt. Sverige är ett av världens bästa länder, men alla kan inte bo här.
Det är en mänsklig rättighet att söka asyl, men inte att få asyl. Vilka som får stanna måste regleras.
Bara under 2015 kom 23 480 afghanska ensamkommande unga till Sverige. Väl här sökte de asyl - och som en följd av det pressade läget 2015 har processen dragit ut på tiden. Många har hunnit bli myndiga. Ska de få stanna ändå?
Ja, det är ju inte deras fel att processen dragit ut på tiden, argumenterar de som kräver amnesti. Lika giltigt är det att säga nej. För de är inte längre minderåriga. Ensamkommande barn och unga utgör en särskild grupp med särskilda regler av särskilda skäl.
Så lika självklart som att omyndiga ska få en trygg framtid i Sverige borde det vara att vuxna som saknar flyktingskäl ska utvisas, om det går.
Miljöpartiets amnestikrav är fel väg. Dels blir den lätt ett prejudikat och andra behjärtansvärda grupper står på kö. Dels är det svårare att hänvisa till de demokratiskt överenskomna reglerna i andra sammanhang om det går att runda dem så snart en grupp ses som särskilt behjärtansvärd.
En mardröm för statsminister Stefan Löfven (S).
Snart är det val och samtidigt som S måste stå tydligt mot Sverigedemokraterna och visa väljarna att den nya strama flyktingpolitiken gäller så skulle en hård linje mot de gröna bekräfta ett seglivat rykte: maktpartiet S driver alltid igenom sin vilja.
Illa med tanke på framtida samarbeten.
MP måste nå "tydlig och synlig framgång i förhandlingarna" eller lämna regeringen, säger partigrundaren Per Gahrton. Partiet behöver få igenom något av sin hjärtepolitik i regeringen - inte bara ha medverkat till att flyktingpolitiken landat på europeisk miniminivå. Det blir svårt att försvara i valkampen. Å andra sidan är det osnyggt att hoppa av och gå till val med kritiken att de gröna inte lyckades hantera den makt som de fikat efter under alla år.
En kompromiss lär alltså vara på väg, någon eftergift åt de gröna.
I hemlighet kan Löfven hoppas på att Migrationsverket omvärderar läget i Afghanistan och stoppar utvisningarna, men det är inte en fråga för politiken.
Det gör ont att ta del av brustna förhoppningar hos unga som inte får stanna och rapporter från dem som tvingats iväg till Afghanistan. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå att delar av Afghanistan är ett helvete och att det är svårt att se en framtid här.
Kan lagen vara viktigare än människor, viktigare än ungas oro och drömmar?
Det låter grymt. Men frågan är fel ställd. Lagen finns till just för människor. För rättvisa och rättssäkerhet. I en värld med miljoner behövande har Sverige i demokratisk ordning beslutat vilka som får stanna - så att det inte blir de som hojtar högst eller råkar få mediernas eller allmänhetens sympatier.