Assad nära seger freden blir svårare - Syriska regimen har inlett en storoffensiv mot landets sista rebellfästen. Därmed går president Bashar al-Assad mot militär seger efter snart sju års krig. Men att vinna kriget är inte samma sak som att vinna freden - vilket överlevaren Assad kan få erfara.
En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
GENÈVE Mycket tyder på att vi ser början på en slutoffensiv i 2000-talets blodigaste krig. Sedan någon vecka pågår ett större regimangrepp mot två kvarvarande rebellfästen i Syrien - Idlibprovinsen och östra Ghouta intill Damaskus med sammantaget över en miljon människor. Idlib domineras av jihadistgruppen Hayat Tahrir al-Sham, medan Ghouta kontrolleras av rebellgruppen Jaish al-Islam.
Offensiven är lika väntad som fruktad. Syriska regimen har med rysk bombhjälp och iranskstödda Hizbollahstridande nått massiva framgångar på slagfältet de senaste månaderna.
Rebellerna har pressats in i två enklavliknande områden. Det har varit en tidsfråga innan slutoffensiven skulle komma - och nu varnas för såväl blodbad som desperata flyktingströmmar.
Men ur bombröken kan man skönja krigets militära vinnare och politiske överlevare: president Bashar al-Assad. Mot alla odds har han överlevt nästan sju års strider som dödat en halv miljon människor, drivit 12 miljoner på flykt och lagt landet i ruiner. Han har varken störtats, dödats eller tvingats i exil, trots att hans regim bara kontrollerade 20 procent av landet när striderna flammade som värst.
Assad hade dock aldrig klarat sig ända hit utan Rysslands bombningar och Vladimir Putins beskydd samt Iranstödda Hizbollah. Omvärldens prioriterade kamp mot terrorgruppen Islamiska staten kan också sägas ha blivit hans smala lycka. Av två onda ting här i världen ansågs diktatorn Assad trots sina blodbesudlade händer vara ett mindre hot än IS.
Så den forne ögonläkaren och hårdföre presidenten har fått se sin position stärkas trots att många räknade ut honom strax före 2015. Då startade de ryska bombningarna och spelplanen ändrades tvärt. Sedan dess har stad efter stad återtagits: Aleppo, Homs, Hama, större delen av Damaskus, Raqqa, Deir el-Zour samtidigt som rebeller, jihadister och IS-krigare drivits på flykt.
Från att nästan ha tappat kontrollen över landet, har Assadregimen nu grepp om över 60 procent av Syriens landområden och 85 procent av dess befolkning. Med sådan segervittring är det inte undra på att regimen visade noll förhandlingsvilja i november. Då höll FN-sändebudet Staffan de Mistura åttonde omgången fredssamtal, vilket slutade med svidande besvikelse.
Men även om president Assad tycks gå vinnande ur ett av modern tids värsta krig, lär han inte vinna freden lika lätt. Syrien är ett fullständigt sönderslaget och sargat land, där en stor del av befolkningen inte kommer att vilja leva under Assads styre. Inte heller kommer miljontals flyktingar som flytt hans brutala regim att vilja återvända hem så länge han har makten i sin hand.
Presidenten Assads framtid är den stora knäckfrågan för att skapa verklig fred i Syrien. Men det blir knappast han själv som kommer att bestämma över sitt öde. Inte heller högljudde Trump, FN eller hotande rester av rebeller.
Nej, det blir snarast Ryssland och Iran som avgör vad Bashar al-Assad ska ägna sig åt i framtiden. Först när de hittar ett alternativ kommer Assad att dra sig tillbaka.
Till dess lär han kunna fortsätta kalla sig militär och politisk överlevare i ett land som är ruinerat på alla plan. Men med en överhängande risk för växande gerillakrigföring, terrorattacker och kuppförsök. Det blir en ny verklighet när det stora slaget på marken är avgjort.