Att deportera ungdomarna är ett stort svek - Barbro Stigsdotter Möller skriver engagerat om de ensamkommande afghanska ungdomarna. Jag instämmer i det hon skriver och att det som nu sker är en skam för Sverige. arbro
Den okontrollerade flyktingströmmen hösten 2015 innebar en enorm påfrestning för hela det svenska samhället. Men Sverige levererade och vi kunde känna oss stolta över hur många, både anställda och frivilliga, som ställde upp och gjorde allt för att ta hand om de många människor som kom hit.
Inte minst ställde vi upp för de ensamkommande ungdomarna, mestadels pojkar. Många familjer öppnade sina hem, andra bidrog med frivilliginsatser av olika slag. Unga människor är anpassningsbara, och efter två år talar de flesta bra svenska, har tagit till sig svenska värderingar och fått svenska kompisar.
Invandringskritiska röster pekar på vad dessa ungdomar kostat samhället. Det är förvisso sant att mottagandet inneburit betydande samhällskostnader, men om några år skulle de allra flesta, om de fick stanna här, ha ett helt arbetsliv framför sig och kunna betala tillbaka med råge.
Självklart vill vi inte ställas i en liknande situation som hösten 2015 i framtiden. Därför stöder jag regeringens (och alliansens) linje att Sverige framgent inte kan ha en flyktingpolitik, som väsentligt avviker från den i övriga EU. Men de skärpta regler, som tillkommit, bör inte drabba de ungdomar som hunnit fylla 18 under den exceptionellt långa väntan på beslut.
Att först välkomna, ställa upp, ta hand om och låta de här ungdomarna rota sig, för att efter mer än två år deportera dem, till ett krigshärjat land, där de i de flesta fall helt saknar anknytning, innebär inget annat än ett gigantiskt svek. För denna begränsade grupp borde en generell amnesti vara möjlig. Annars har vi som svenskar all anledning att skämmas.