Dags för EU att sluta sura och bli bättre - NICE. De rödbrända britterna flyttade diskret till den billigare raden solstolar lite längre bak, medan de följde pundets ras på sandiga telefoner. Barbröstade fransmän betedde sig som försmådda älskare: “Låt dem sitta där på sin regniga ö och dricka te. Flytta alla banker till Paris istället!" Guldrolex-göteborgarna oroade sig lite för sina pensionsfonder, men sade inget för att undvika dålig stämning. Amerikanerna flinade och tog tacksamt emot en tillfällig respit från skämt om Donald Trump och dysfunktionell amerikansk politik.
Allt medan ryssarna fortsatte beställa champagne.
Enprocentarna som samlats i södra Frankrike för en midsommarhelg med utsikt över yachter som glidit in från skatteparadis var dock mestadels överens om en sak: Det var den okunniga och dumma delen av britterna som röstat på fel sak. Det skulle helt enkelt aldrig ha hållits en folkomröstning, eftersom de lägre klasserna inte hade förstånd att rösta lite bättre. Som sofistikerade London-bor, eller de tjusiga skottarna i kilt.
En sådan mikrobild från plagen har också övervägande återspeglats i tidningskommentarer den senaste veckan. De förespråkare för Storbritanniens utträde ur EU som intervjuats och beskrivits har också i de flesta fall framstått som gamla, förvirrade och oartikulerade rasister som inte förstår sitt eget bästa. Ångerfulla, i bästa fall.
Grace är inte Europas bästa gren när vi blir dumpade. EU visade också tydligt att det inte var aktuellt med några halvmesyrer. Handelskommissionär Cecilia Malmström förklarade lugnt att det går an att göra slut, men eventuella förhandlingar om att fortsätta vara vänner kan ske först efter att man flyttat ut. Ett fungerande handelsavtal med Kanada tog sju år att förhandla, och tills dess gäller samma villkor som för länder långt utanför EU. Det vill säga inga förmåner.
Men det har gått en vecka nu. Det är dags att lägga av med det elitistiska föraktet för arbetslösa brittiska fabriksarbetare och istället försöka bli en bättre och mer attraktiv union.
Det räcker inte för Europa att sura över britternas vara eller inte vara längre, och på så vis bekvämt ignorera de problem som ledde till missnöjesröstning. Oavsett vad britterna gör måste EU ägna sig åt sina övriga akuta tvistefrågor, i en tid när de kommer överens om ganska lite. Terrorattacker har visat hur illa det är ställt med gemensam säkerhet, och trots försök att muta Turkiet att behålla flyktingar råder tvärstopp i frågan om hur redan anlända asylsökande ska fördelas mellan olika länder.
Precis så skapas rädsla och populism, och den sortens politiker i flera länder har redan börjat mysa över möjligheterna att använda hot om ett EU-utträde. Organisationen måste därför visa att den kan arbeta mer effektivt och mindre hemlighetsstämplat för att säkra trovärdigheten hos resten av sina medlemmar.
Där skulle svenska politiker och diplomater kunna hugga in också.
Men just när Europa är skakigare än någonsin ska svenskutrikespolitik istället flytta betydande resurser och sin bästa personal till händelsernas absoluta o-centrum: Säkerhetsrådet i New York. Där ska Sverige förespråka jämställdhet och arbeta för världsfred. Och det vore ju rent förträffligt om detkunde åstadkommas.
Trots smickrande och omfattande utrymme för Jan Eliassons evangeliska budskap i svenska medier kan jag dock meddela att resten av världen har en lite mer dämpad syn på vad FN har åstadkommit de senaste åren och vilken makt organisationen har idag. Samt hur väl den fungerar.
Vad Sverige därför i själva verket borde ägna sin energi åt är att bråka ihjäl sig för att motverka korruption, införa reformer och återupprätta ett mindre dysfunktionellt FN. För skrämsel-inspiration föreslår jag att de sneglar på vad som händer med EU när en organisation börjar tro att den är sig självt nog.
Nu när Sverige har kämpat så hårt - och spenderat åtskilliga miljoner på bjudresor - för att få en liten smula mer inflytande i
Säkerhetsrådet är det vad jag absolut kräver för mina skattepengar och mitt medborgarskap. Att sitta storögt tyst för att undvika dålig stämning, som annars är svenska diplomaters paradgren, finns det absolut inget utrymme för.
Hoppas att de lämnar en eller annan svensk praktikant kvar i Bryssel också, när flyttlasset går. EU är också en bra idé som förtjänar ett bättre öde.