De här eleverna mår väldigt dåligt - Polhemsskolan är det gymnasium i Lund som tar emot flest ensamkommande barn. På skolans språkintroduktionsprogram beräknas det till hösten gå omkring 150 ungdomar.
Veronika Demmer Selstam har under många år arbetat som skolsköterska för den här elevgruppen. Hon har kunnat märka en skillnad i hur asylskäl bedöms idag i jämförelse med bara för något år sedan.
- Det som för några år sedan var självklart är inte det längre. Inte minst när det gäller barn med särskilda behov.
På senare tid har ålderbestämning blivit en återkommande fråga för skolhälsovården.
- Det händer allt oftare att gode män eller socialtjänsten hör av sig och vill ha hjälp med ett åldersutlåtande om någon av eleverna. Vi gör ju inga åldersbestämningar men vad vi då kan uttala oss om är om vi uppfattar eleven som åldersadvekvat, det vill säga om den beter sig på ett sätt som man kan förvänta sig vid en viss ålder, säger Veronika Semmer Selstam.
Men frågan om åldersbestämning är inte helt okomplicerad för skolan.
- Vår förhoppning är att skolan ska vara en fristad där fokus hela tiden är på vad som är bäst för eleverna. Vi har inget intresse av att uppfattas som representant för Migrationsverket, säger Veronika Demmer Selstam.
Av de 294 ensamkommande barn som kom till Lund under 2015 har än så länge åtta stycken skrivits upp i ålder, det vill säga bedömts som myndiga trots att de uppgivit en annan ålder.
- Det har varit problematiskt att det inte finns några tydliga riktlinjer kring hur det här ska behandlas. Det här är ju en fråga som är kopplad till uppehållstillstånd och en situation som man knappt ens kan föreställa sig för de här eleverna, säger Veronika Demmer Selstam.
På Polhemsskolan gör man sig nu redo för en höst där många elever kommer att få avslag på sina asylansökningar. En svår situation att förhålla sig till när man samtidigt ska genomföra undervisning.
- Vi håller nu på att ta fram metoder för att förmedla att barnen lämnar något slags avtryck, även om de tvingas sluta. Vi måste också våga vara i det som barnen befinner sig i rent känslomässigt. Det handlar om att härbärgera känslor och vara något slags vikarierande hopp.