Den kristna tron får politiska konsekvenser - I sin tankebok skriver Kristian Lundberg om människans relation med Gud - från Johannesevangliet till den egna frälsningen. En glödande plädering för människovärdet, som tyvärr ibland tippar över i att politisera religionen, skriver John Sjögren.
Kyrkofadern Irenaeus av Lyon skrev på 100-talet i skriften "Mot heresierna" att "Guds ära är den levande människan". Det är en koncis sammanfattning av den djupa humanism som finns i hjärtat av den kristna tron.
Kristian Lundberg har utan tvekan tagit till sig denna kristendomens humanistiska kärna. I sin nya bok, "Gud är inte ett främmande namn", skriver han med ord som ekar av Irenaeus: "Vår uppgift är helt enkelt att vara mänskliga. " Genom hela boken uttrycks gång på gång den kristna antropologin; människan skapad till Guds avbild, präglad av ett absolut och okränkbart värde, samtidigt skadad i djupet av synden, bristfällig och skuldtyngd. En människa som blir till i mötet med Den andre, i relation och gemenskap.
"Gud är inte ett främmande namn" är en naturlig utveckling av Kristian Lundbergs engagerade och produktiva författarskap. I såväl hans poesi och prosa som i hans mer samhällsorienterade böcker har det länge funnits en biblisk och kristen klangbotten. Att han nu kommer ut med en bok som man kanske inte kan kalla andaktsbok, men i alla fall en tankebok med Gudsrelationen i centrum, är med andra ord helt på sin plats.
Den som läst Kristian Lundberg tidigare kommer att känna igen sig. Det rör sig om textfragment som kretsar kring ett antal teman och som liksom söker sig fram mot en kärna. Här handlar det om Johannesevangeliets berättelse om hur Jesus uppväcker Lasaros från de döda, om de första svenska baptisternas dop 1848, om författarens eget frälsningsögonblick 1993 och om det samhälle som håller på att växa fram i flyktingkatastrofens skugga.
Framför allt är det frågan om den kristnes ansvar att konkret och aktivt skrida till handling i en orättfärdig värld som intresserar Lundberg. Och här utgör hans text ett effektivt svar till alla dem som förfäktar sekularismens evangelium att religionen strikt bör förpassas till den privata sfären. Lundberg har förstått att det är en omöjlighet. Tron, om den tas på allvar, kommer alltid att få politiska konsekvenser. Varje kristen är kallad att ta hand om sin broder och att med sina gåvor vara med och bygga Guds rike på jorden. Det kan omöjligt ske endast i hemmets privata vrå. Det kräver aktiv handling. Det kräver att man verkar, även i offentligheten. Hur många fattiga och hemlösa hade Moder Teresa kunnat hjälpa om hennes tro inte fått ta sig uttryck i det offentliga?
Men att säga att den religiösa övertygelsen alltid får politiska konsekvenser är inte detsamma som att reducera religionen till en politisk ideologi. Jag skulle inte vilja gå så långt som att hävda att det är vad Kristian Lundberg gör, men tendensen att sätta likhetstecken mellan folkhemmet och Guds rike finns där. Och det är givetvis en otillbörlig politisering. Under läsningens gång har det i mitt exemplar samlat sig ett antal frågetecken i marginalen. Min och Lundbergs hållning i vissa teologiska och ecklesiologiska frågor skiljer sig en aning åt. Men dessa är långt ifrån huvudsaken i boken. Här handlar det först och främst om en glödande plädering för det omätliga människovärdet, framburet av ett vackert språk fullt av fantastiska formuleringar. Och till bokens återkommande credo, att kärleken och nåden är konkret, kan jag bara stämma in i ett klart och tydligt Amen.