Det är ett tecken på att Dawit Isaak lever - Han tror att den den fängslade journalisten Dawit Isaak lever.
Och han är förvånad över att han inte inte övervakades mer.
Som en av ytterst få svenska journalister lyckades Martin Schibbye tillsammans med fotograf Johan Persson ta sig in i Eritrea.
- Det är viktigt att ge människorna där en röst, säger Martin Schibbye.
Med start i dag publicerar Expressen tillsammans med Blankspot project Martin Schibbyes och Johan Perssons unika reportage inifrån den stängda diktaturen.
Varför var det viktigt för er att ta er till Eritrea för att rapportera därifrån?
- Att få ett journalistvisum tog över ett år så det ligger mycket arbete bakom resan. Men att rapportera på plats från stängda länder dit få journalister tillåts resa är viktigt för att ge människor i de länderna en röst. Men också för att bidra till att bryta isoleringen och avmystifiera landet. Det mesta som vi läser om Eritrea handlar om den fängslade journalisten Dawit Isaak som i september suttit 15 år i fängelse. Jag ville ställa frågor om hans situation. Men jag ville också berätta om själva landet, som stod inför sitt 25-års firande och om gränskonflikten som är okänd för en större allmänhet. Att Etiopien upphör med ockupationen av en del av Eritrea framhålls som en nyckelfaktor för att åstadkomma fred, så jag ville även se närmare på den konflikten.
Du berättar i reportagen om din oro för att vara så nära gränsen till Etiopien där du och Johan satt fängslade under fasansfulla omständigheter. Beskriv dina tankar kring det.
- Ja, på väg mot gränsen ställde vi oss frågan: Av alla världens länder, varför ska jag tillbaka just hit där det bränns. Jag kan motivera det utifrån journalistiska principer, men som människa var det svårare, men precis som tungan söker sig till den skadade tanden, ville jag hit. Kanske är det som när man rider och faller av hästen. Det är viktigt att komma upp i sadeln igen.
Vad är det starkaste intrycket du har med dig hem från Eritrea?
Hur var stämningen i landet?
- Sömnig och motsägelsefull. Det liknade få andra afrikanska länder. Man ska nog inte heller dra för stora växlar på en tio dagar lång resa. Om man reser till Turkiet i en vecka finns det mycket man på ytan inte märker av vad som pågår i landet. Ytan i Eritrea är välordnad och den första känsla man får är inte att landet är ett skräckvälde. Kaféerna var fulla med folk och palmerna stod planterade i raka rader. Sedan när man vant sig vid ytan kändes det ofta som om tiden har stått stilla och man såg sprickorna: militariseringen, rädslan och isoleringen.
Du resonerar själv kring riskerna att göra sig till diktaturens redskap genom att åka dit öppet som journalist, hur gjorde ni för att undvika det?
- Jag vet själv hur jag känner när kollegerna reser till Etiopien och inte skriver om de fängslade kollegerna. Så det var viktigt för mig att både lyfta situationen för Dawit och skriva om andra frågor i landet. Man får vara noga med att ställa alla hårda frågor men även försöka lyssna till tystnaden. Inse att den frihet man själv har inte gäller alla. Sedan får man se dessa reportage som en pågående publicering. En resa till Eritrea ger en del svar. Vi planerar nu att resa till flyktingläger utanför landet och där kommer vi att få andra svar.
Vad är det viktigaste man får veta när man följer er rapportering från Eritrea?
- Man får en direktkontakt med de som styr landet och får veta hur de tänker. Man får också en förklaring till varför landet ser ut som det gör och hur de som försvarar regeringen resonerar. Vad tre decennier av krig gör med mentaliteten. Sedan kan man också se tecken på hur den politiska omsvängningen i Europa bidragit till att landet nu är på väg in i värmen. Eritrea vill inte förlora sina ungdomar och Europa vill inte att de kommer och knackar på dörren.
Det är en märklig situation när presidentens rådgivare, som svarar öppet på frågor i Sverige, också om den fängslade svenska journalisten Dawit Isaak, plötsligt är helt sluten när ni träffar honom i Eritrea. Varför blev det så tror du?
Du berättar ingående om gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien. Varför är den så viktig?
- Dels är den okänd för en större allmänhet. Medan vi i Sverige oroade oss för om datorerna skulle krascha vid millennieskiftet begravde Eritrea och Etiopien 10 000-tals döda. Gränsfrågan är också nyckeln till att låsa upp landets isolering. Eritrea uppfattar sig som orättvist behandlade när omvärlden efter 14 år inte pressar Etiopien att upphöra med ockupationen. Internationell lag är tydlig och i just den här frågan har Eritrea rätt. Så länge gränskonflikten är olöst är den ett hot mot freden i hela regionen och jag tror att alla länder på Afrikas Horn skulle utvecklas snabbare om frågan fick en lösning.
Tror du att Dawit Isaak lever?
- Jag tror att solidariteten och kampanjen för hans frihet har hållit honom vid liv under alla dessa tusentals dagar. Han vet varför han är där och vetskapen att man sitter för en bra sak gör att man klarar mycket.
Varför tror du att han lever?
- I en intervju jag gör berättar presidentens rådgivare att han behandlas väl. Det tar jag som ett tecken på att han lever.
Kommer han någonsin att släppas?
- Jag är övertygad om det. Vad än Eritrea anklagar honom för så är femton år en väldigt lång tid. Jag tror att de kommer att benåda honom av humanitära skäl.
Vad kommer att hända med Eritrea?
- Jag hoppas att deras nya strategi att börja släppa in journalister kommer att fortsätta och att jag kan återvända för att fortsätta att bevaka och kunna svara på den frågan. Om man inte är på plats i landet blir det fel att försöka sia om framtiden.