Det är inte tanken som räknas - Känslan av att höra bostadsminister Peter Eriksson (MP) i söndagens Agenda var en välbekant klentrogen. Så många ord, så lite substans. Han säger sig vara så villig att återuppta samtalen med de borgerliga. Men pressad på konkretion visar det sig att bostadsministern inte är beredd att ompröva någon egen ståndpunkt, exempelvis när det gäller marknadshyror (hyressättning som motsvaras av efterfrågan och utbud på marknaden). Statsrådet tror fortsatt att statliga subventioner till byggande är vägen framåt. I sak är det därför helt rätt att låta bli att samtala med andra, om möjligheten till något annat än positionerat pladder är stängd. Men då bör man också vara ärlig med det.
Samma känsla av teater, av något som inte är på riktigt utan ett slags rollspel där alla säger det som de tror förväntas av dem - även om det är uppenbart att orden seglar utan förankring - är uppspelet inför riksdagens högtidliga öppnande, regeringsförklaringen och presentationen av budgetpropositionen.
"Regeringen vill satsa två miljarder extra på polisen fram till år 2020" var budskapet under måndagen i pågående skedmatning av budgeten. "En viktig satsning på polisen, som behöver stöd i ett utsatt läge för kåren", spann en grön partiföreträdare på Twitter. Ja, det är sant att polisen behöver stöd i ett utsatt läge. Men får den det? Vad säger egentligen Anders Ygeman? "Inga finansiella nettotillskott till polisen nästa år. " Och: "2017 tillför regeringen 100 miljoner till polisen" (vilket kan sättas i relation till att den beräknade övertidskostnaden för polisen 2016 kommer att uppgå till över 500 miljoner).
Det är fullt möjligt att det inte är mer pengar som behövs. I en kommande rapport från Statskontoret som Aftonbladet har tagit del av, får omorganisationen av polismyndigheten stark kritik. Chefer har tillsatts utan att ha rätt kompetens och över 100 medarbetare saknar helt arbetsuppgifter efter omorganisationen (AB 11/9). Fungerar något dåligt är det inte säkert att mer pengar gör saker bättre. Men i budgettider är det signalpolitik som gäller.
Regeringen har därför meddelat att den vill satsa två miljarder extra på polisen fram till år 2020. Men den gör det inte. Och den kan heller inte lova något som går bortom valet 2018.
Politik är att vilja, sade Olof Palme. Fast om enbart viljan och den goda intentionen hade räckt, hade Sverige alltjämt välkomnat tiotusen nya asylsökande i veckan. Men politik är, som återkommande får läras den hårda vägen, framförallt att åstadkomma.
Det gäller, ska understrykas, både regering och opposition. "1 miljon i utanförskap & svårt för utrikes födda kvinnor att få jobb. Regeringen föreslår könskvotering i börsbolag. Sa ngn surrealistiskt?" hördes den moderata partisekreteraren Tomas Tobé på Twitter häromdagen. Liknande kritik hörs i olika skalor från Alliansens olika företrädare.
Kommentaren är relevant att fälla, i synnerhet som regeringen vet att sannolikheten att få igenom förslaget i riksdagen är begränsad och därför ödslar skattebetalarnas tid och resurser på eget pr-arbete. Men surrealism var också något som kom i tanken när allianspartierna i riksdagen under våren 2015 lade ner sina röster i stället för att stödja det egna budgetförslaget.
För när oppositionen undrar varför regeringen inte gör mer, undrar vi andra detsamma om oppositionen. Att gnälla på regeringen finns det många (inklusive undertecknad) som kan göra, men faktum är att den borgerliga oppositionen själva har flytt ansvaret, och i stället försöker styra i riksdagen genom tillkännagivanden med oklar status.
I dag öppnar riksdagen, traditionsenligt högtidligt. Men utsikterna för att de styrande politikerna under kommande riksår ska lyckas ta Sverige på rätt väg är deprimerande klena. För att regeringen inte kan bättre. Och för att oppositionen inte orkar göra något åt det.