Det finns barn som vill kasta vapnen och lämna Daesh - De är unga, hungriga och uttråkade. Barn som bor i områden som kontrolleras av Islamiska staten är lätta byten för rekryterare. IS matar dem med propaganda, tränar dem i att bära vapen och utföra självmordsdåd. Men det finns civila krafter som försöker förhindra att extremistgruppen överför sina tankar till nästa generation.
De hade med sig hummus och bröd, konservburkar med tonfisk och bönor,apelsinläsk och nötter. IS-männen. För nioårige Amin var det inte komplicerat.
- Jag var hungrig. De hade mat.
Hans fyra år äldre bror Mahmud pratar också mycket om konservburkarna, men också om annat. Som att det är bra att staten sätter dem som inte går till fredagsbönen i fängelse. Eller dödar vad han kallar de otrogna.
- Det är obligatoriskt.
På stengolvet i en kal källare i den turkiska staden Sanliurfa sitter nioårige Amin och 13-årige Mahmud. Fram tills för ett parmånader sedan har de tränat med Islamiska staten, IS. Sprungit hinderbanor, byggt bomber, tittat på film och lärt sig använda vapen.
- Vi hade på oss västar fyllda av ammunition, säger Amin och visar i luften hur man gör när man laddar.
- Sedan är det bara att skjuta tills alla kulorna tagit slut.
Första gången Amin höll i ett gevär var han fem år och försökte skjuta ned colaflaskor med en rebellgrupp som såg sig som en del av det som brukar kallas Fria syriska armén. Tre år senare tog IS kontroll över hans hemkvarter i utkanterna av Deir Ezzor i östra Syrien. Hans pappa, som var anställd på vattenverket, och hans mamma, som var sjuksköterska, fortsatte att jobba - men nu utan lön. Skolorna stängde IS ned.
- Vi var ensamma hemma, hade inget att äta och inget att göra så vi följde med dem, säger Amin. De som kom från staten.
Som många andra stridande grupper i Syrien rekryterar IS barn. Ska man tro extremistgruppens egen propaganda tränas barnen på samma sätt som de vuxna. I deras filmer syns barn delta i strider, utföra självmordsdåd, skjuta ihjäl och halshugga fångar. Hur många barn som tränar med IS finns det inga säkra uppgifter på, men syriska organisationer uppskattar att det rör sig om hundratals. Vittnesmål och rapporter berättar om barn som förs bort med våld, som går med i utbyte mot pengar - eller som Amin och Mahmud - lockats till extremistgruppen med löften om något bättre än sysslolösa dagar på gatan.
- Barn som är i deras ålder använder de som betjänter ett tag, lär dem att slåss och under tiden tvättar de deras huvuden. Så fort de är övertygade tar de med dem till fronten.
När Amin och Mahmud började prata om sig själva som Islamiska statens "lejonungar" som måste ge sig ut i heligt krig visste deras far vad som skulle hända. Han hade varit med om det förut. Några månader efter att IS först kommit till Deir Ezzor förlorade han sin första son, ett par veckor senare sin andra. Han och hustrun Raghda satte sig på motorcykeln och körde runt mellan IS baser. Efter flera veckors letande hittade de till slut tonårssönerna och lyckades övertyga dem om att komma tillbaka. Det tänkte han inte utsätta sig för igen, de yngsta barnen ville han inte ge sig ut på jakt efter.
- Jag kände faran komma närmare och närmare. Om vi hade stannat lite till hade den här försvunnit från mig, säger han och lägger handen på Mahmuds axel. Så vi gjorde oss klara och åkte.
Sedan två månader tillbaka ligger deras hem i Turkiet. Intill en av stenväggarna sitter Amin och Mahmuds syster, 17-åriga Basma. Basma var aldrig på någon vapenträning, men gick liksom resten av familjen IS utbildning i religiös lag.
- Där får man lära sig att den som inte är med staten får äta jord och att den som är med får hus, bil, fru, vad du än vill ha, säger hennes pappa Khalil, som också gått kursen.
Basma tycker att den var bra. Under tiden hon studerade med IS fick hon erbjudande om att gifta sig.
- Jag sa ja, men pappa gick inte med på det, säger hon och försjunker i sin telefon. Som bakgrundsbild har hon ett foto på sin 16-årige kusin. Liksom sina sju bröder dog han när han stred för IS - alla innan de fyllt tjugo år.
I en lägenhet mitt i Sanliurfa bor en kvinnasom länge arbetat för att förhindra att barn går med i extremistgruppen- inifrån områden under dess kontroll. För två år sedan var Baida al-Hassan lärare i syriska Deir Ezzor.
När IS tog över de delar av staden där hon arbetade, försökte de gradvis ta kontroll över skolorna och införa sin egen läroplan. Lärarna tog emot läroplanen och skolböckerna de fick av IS, eller Daesh, som Baida al-Hassan kallar gruppen. Men de använde aldrig böckerna. I början av varje lektion låste de dörrarna till klassrummen.
- Sedan började vi läsa geografi, historia, alla vanliga ämnen. Så fort någon från Daesh kom sa vi åt barnen att ta fram Daesh-böckerna, berättar hon.
Baida al-Hassan och hennes man Khaled Muhammad al-Musto var tillsammans ansvariga för fem skolor i Deir Ezzor. De gjorde inte bara motstånd mot IS-inlärning i skolorna, i hemlighet drev de även ett annat projekt. Hon tar fram sin dator och visar bilder. På barn som simmar i Eufrat, barn som är mitt i en fotbollsturnering och barn som målar på husväggar.
- Det ser ut som vilka aktiviteter som helst, men målet var att de inte skulle gå med i Daesh, att de inte skulle bära vapen, säger hon.
De samlade barnen för att ställa frågor som: Om du bär vapen nu, vad har du då för framtid när kriget är slut?
- Och så tog vi dit pojkar som gått med i Daesh för att visa att de kommer att bli uppassare, inte emirer, säger Khaled Muhammad al-Musto.
I ett och ett halvt år kunde de arbeta i hemlighet. Sedan började frågorna komma.
Skolorna stängde ned, fritidsaktiviteterna tog slut och paret tvingades fly till Turkiet.
I Deir Ezzor finns fortfarande lärare som fortsätter arbetet, med nya elever. Men många av barnen som Baida och Khaled undervisade är inte kvar.
- När vi var på plats kunde vi övertyga dem, men efter att vi lämnat skolan förlorade vi dem till IS, säger Baida al-Hassan.
Hon plockar fram foton på sina gamla skolklasser och för fingret över ansiktena.
- Han är död. Han strider i Idlib. Han strider också, säger hon.
Ibland pratar Baida med sina forna elever per telefon. Hon brukar säga åt dem att lägga ned vapnen, att sluta strida. Hon får alltid samma svar: Vart ska jag ta vägen i stället? På den frågan har varken hon eller maken något svar.
-Det finns barn som vill lägga ned sina vapen och lämna Daesh. Men de har ingenstans att ta vägen. De betraktas som terrorister men de flesta som har gått med har inte gjort det för att de tänker som Daesh. De är barn av vårt land, säger Khaled Muhammad al-Musto.
Han ser många skäl för barn i dagens Syrien att låta sig rekryteras. Som att de är fattiga, hungriga, uttråkade, eller vill bekämpa det de ser som roten till allt elände: den syriska regimen. För de flesta kan lönen på motsvarande mellan 800 och 1600 kronor i månaden vara skäl nog.
- Många barn har gått med för pengar, för att deras familjer ska ha något att leva på. Om de lämnar organisationen, vad ska de då äta? Det finns ingen hjälp till människor som bor i områden som kontrolleras av Daesh, alla organisationer har övergett dem.
Stöd och hjälp till människor från IS-områden saknas inte bara i, utan också utanför Syrien, säger Baida och Khaled. De vill se någon som tar hand om barnen. Någon som ger dem ett svar på frågan de dagligen ställs in