Det finns ingen nåd i en varmare värld - Det finns ingen nåd. Många av de öar i Karibien som klarade sig undan Harvey, Irma och Jose för någon vecka sedan får nu i stället ta smällen av orkanen Maria. Upphöjd till kategori fem drog den under måndagen in med full kraft över den lilla önationen Dominica, hem för 70 000 människor, en pärla i bandet av små karibiska öar längst ut mot Atlanten.
I somras var jag där och bevittnade dess skönhet. Med sina många vulkaner, 365 floder, vattenfall, regnskogar, få men natursköna sandstränder, det lugna karibiska havet till väster och stormiga Atlanten till öster kan Dominica vara en av de vackraste platserna på denna jord. Både fransmännen och britterna hade stora problem med att kolonisera ön på grund av dess bergiga natur och det effektiva motståndet från både förrymda slavar, kända som maroons, och den ursprungsbefolkning som bodde där. Tack vare sin otillgängliga terräng är i dag Dominica den enda plats i hela Karibien med en befintlig ursprungsbefolkning - Kalinagofolket - som undkom att helt utplånas av de vita och klamrade sig fast vid ett särskilt brant bergsområde i öns nordöstra hörn.
Men Dominica är också ett av de fattigaste länderna i regionen. För exakt två år sedan, efter att den tropiska stormen Erikas svans drog in över ön och vräkte ner regn under sex timmar, blev landet ännu fattigare. Skadorna på infrastrukturen antog enorma proportioner, och Världsbanken utropade: "Dominica förlorade hela sin BNP på grund av klimatförändringar". Spåren syntes fortfarande när vi körde omkring på de smala och slingriga vägarna i början av orkansäsongen i juli i år. Alla vägar och broar var ännu inte återställda. Värst var det vid den lilla byn Petite Savanne: på håll såg det ut som stora blödande sår i de böljande och frodiga bergen. Väl nära såg man att hela marken hade ryckts undan i skred; kvar fanns bara den järnröda jorden blottad. Många dog här och ännu fler var tvungna att bosätta sig på annat håll. De blev klimatflyktingar i sitt eget land.
Den ekonomiska räddningen efter katastrofstormen för två år sedan var ironiskt nog Dominicas försäljning av medborgarskap. För 100 000 amerikanska dollar kan vem som helst köpa sig ett pass utan att ha besökt ön. Många från Mellanöstern, såväl statslösa och flyktingar som mer eller mindre korrupta affärsmän, har blivit medborgare i Dominica. Men när nu premiärministern, vars eget tak blåstes bort av Maria, skriver att "vi har förlorat allt vad pengar kan köpa och ersätta" är det svårt att tänka sig att det här är ett land där människor kan leva kvar i en allt varmare värld. Stormar som sådana är förvisso inget nytt: huvudstaden Roseau drabbas "ofta av naturkatastrofer, orkaner eller plötsliga skyfall som om själva havet strömmade ner från himlen över staden", som Jamaica Kincaid beskriver så elegant i romanen "Min mors självbiografi". Men nu kommer orkanerna tätare än förr, med allt större slagkraft. Förutom att konstatera att Erika orsakade skador motsvarande Dominicas hela BNP slog Världsbanken härom året fast att antal orkaner och stormar kommer att öka med 40 procent och bli dubbelt så starka vid en två graders uppvärmning. 80 procent vid fyra graders uppvärmning, och så vidare… Hittills har vi bara sett resultatet av en grad.
Frågan är om Dominica kommer att hinna bygga upp sina hus och vägar efter den senaste orkanen innan det är dags igen. I en allt varmare värld finns ingen nåd.