En berättelse som denna kunde ingen hitta på - Den som vill bli påmind, eller upplyst, om unga européers revolutionsdrömmar under 1960- och 70-talet rekommenderas Régis Debrays självbiografi "Maskerna". Han blev världsberömd när han som revolutionär gerillakrigare i Bolivia tillfångatogs av militären tillsammans med Ciro Bustos, konstnären som kom som politisk flykting till Sverige och nyligen avled i Malmö.
Översättaren Anders Jungnell och CKM Förlag har lagt ner stor möda på "Maskerna". Här finns också en imponerande notapparat och ett fint efterord av Debrays goda vän, den svenska journalisten Chris Forsne. Régis Debray skildrar hur tre (alltför) välrakade gerillakämpar i civila kläder i april 1967 greps av en boliviansk militärpatrull. Debray uppträdde som fransk journalist men var utsänd från Kuba av Fidel Castro: "På kvällen kom en militärhelikopter för att hämta oss, en efter en, för att föra oss till fjärde divisionens högkvarter i Camiri. Snörd som en korv fördes jag upp i helikoptern med en pistol mot tinningen under hela sträckan. Man får ta seden dit man kommer. "
Han kom undan med en dom på 30 års fängelse, efter en rättegång med massiv internationell mediebevakning. I mitt eget minne flyter bilden av honom samman med bilden av den skjutne Che Guevara, som CIA triumferande spred över världen vid samma tid.
Ett internationellt arbete på alla politiska nivåer resulterade till slut i en kuppartad fritagning, genomförd av älskarinnan/agenten Myriam i samarbete med en handfull progressiva bolivianska militärer. De hann före de konservativa, som skulle avrätta fångarna. Att Debray tillhörde en "fin" fransk familj spelade sannolikt en roll. Tiden i fängelset blev "kort, inte ens fyra år", konstaterar han själv.
Han fördes till Salvador Allendes Chile. Bilden av Allende är bara ett av bokens många levande personporträtt. Den italienske förläggaren Feltrinelli och filosofen Althusser är andra, båda framstår som begripliga i sin livsfarliga våldsamma extremism. Feltrinelli dog när han förberedde ett bombattentat mot elnätet i sitt hemland Italien.
Régis Debray gjorde snabbt alla revolutionära solidaritetskommittéer besvikna "genom att förklara att i Frankrike var det inte demokratiska val som var en fälla för dumskallar utan Revolutionen, en föråldrad myt: och att denna väg, som inte ledde till Frälsningen men till Staten, gick via François Mitterand och Socialdemokraterna". Bemötandet av en sådan avfälling blev som man kan föreställa sig, hårt och långvarigt: "Skällsorden har varierat sedan dess, inte de som ropat dem. "
Som memoarförfattare avviker Régis Debray från normen genom sin uttalade ambition att visa sambandet mellan det privata och politiska. Kärlek och politik hör ihop, i hans personliga liv på ett förödande sätt. De kvinnor han älskar spelar dubbelt på alla plan. Redan i första kapitlet avslöjas hur hans älskade bedragit honom, genom ett avancerat spel med två relationer där hon låtit honom tro att han är far till en annan mans barn. Alla utom han visste hur det låg till.
Berättelsen om detta svek genomsyras av en märklig blandning av klassisk machomoral och motvillig respekt; även kvinnor kan faktiskt vara skickliga dubbelspelare. Det blir kärlek och politik i en fransk blandning som har allt, utom trovärdighet. En berättelse som denna kunde ingen hitta på. Som läsare är jag tacksam att författaren överlevde och hade förmågan att skriva ner den.