En klass söker sin konflikt - En polishelikopter gör profetiska lovar över Lilla Torg i Malmö medan Guy Standing, professor i utvecklingsstudier vid London University, talar om behovet av att definiera en ny klass som politisk kampenhet. Internationell författarscen har bjudit in honom ihop med The Conference, Hedmanska gården är näst intill knökfull.
Helikoptern jagar bilbrännare, och visst ger Guy Standing rum för dessa vandaler i den klass av människor han kallar prekariatet. De är, säger han, barn av den traditionella arbetarklass som idag snuvas på det minimum av trygghet och inkomster som deras föräldrar kunde räkna med. De unga hade kanske rentav hoppats på att häva sig lite över föräldrarnas levnadsstandard. Istället halkar de ner i osäkra, lågbetalda arbeten eller inga arbeten alls.
Några av bilbrännarna i Malmö skulle eventuellt samtidigt kunna tillhöra den andra grupp i prekariatet som Standing definierar. Här finns de flyktingar och migranter som, enligt Standing, saknar en känsla av framtid och tillhörighet.
Den tredje gruppen är universitetsstudenterna, som trott på den ljusnande framtid, men vars examina visar sig värdelös på arbetsmarknaden. På mina Berlinresor möter jag deras grekiska och spanska representanter, svartjobbande på barer och kaféer.
Roten är en global samhällsförändring, vars effekt är att alltfler hålls utanför de fasta anställningar som välfärdsstaten är uppbyggd kring. De vandrar mellan arbetslöshet, projektanställningar, vikariat. Inga pensionspengar, ingen chans att planera framåt. De tvingas starta egna företag och bli lågbetalda underleverantörer som får bära alla kostnader själva. De bidrar till att pressa ner lönenivåerna och väcker vrede.
Många känner igen detta. Applåderna överröstar polishelikoptern när Standing talar, skickligt lotsad av utfrågaren Karin Arbsjö.
Men vart ska vi rikta vår uppeldade entusiasm, vi-känsla och politiska vrede? Mot finansekonomin - hur då i så fall? Mot fastanställda kollegor inom vård, byggjobb, journalistik? Det vore en sorglig motsättning. Prekariatet ropar efter en konfliktlinje och den hittar jag inte i Guy Standings uppfriskande agitation.