En låtsasallians löser inga problem - Allians för Sverige har fortfarande en hemsida på nätet. På den kan vi läsa att Alliansen bildades år 2004 av de dåvarande oppositionspartierna “för att i valet 2006 kunna gå till val som ett enat och trovärdigt regeringsalternativ - med en gemensam politik". Det var en pragmatisk konstruktion som skulle ta död på uppfattningen om att de borgerliga partierna inte kan hålla ihop.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Sedan dess har samarbetet utvecklats till någonting mer. Ulf Kristersson sade i den aktuella dokumentären “Regeringsbildningen" att han inte ser Alliansen främst som ett maktpolitiskt instrument utan som en familj med gemensamma värderingar (SR 24/2). Att samarbetsprojektet har fått en känslomässig dimension kan förklara varför moderater nu beskriver mittenpartiernas stöd till de rödgröna i termer av svek och skilsmässor. Kanske är det samma känslor som får de inblandade att inte se den uppenbara förklaringen till varför det blev som det blev: Alliansens partier vill inte längre samma sak. De står inte för samma politik.
Ulf Kristersson har även efter valet framhärdat i att Alliansen politiskt står mer enad än någon gång i modern tid (Expressen 17/12-18). Enda skillnaden mellan partierna är enligt M-ledaren att de gör olika bedömningar av det parlamentariska läget.
Hur stora skillnaderna är mellan partierna i den tidigare Alliansregeringen beror på vilka politiska frågor man anser väger tyngst. När Ulf Kristersson säger att “gängskjutningarna, integrationsproblemen, kriminaliteten är vår tids riktigt stora saker" är det svårt att se de gemensamma lösningarna inom ramen för ett allianssamarbete (SvD 17/2). Särskilt när Kristersson också anser att ett minskat flyktingmottagande är nödvändigt för att Sverige ska kunna ta tag i integrationsproblemen (SVT 30/8-18).
Under den gångna mandatperioden har allianspartierna sökt nya nischer, och det har drivit dem i olika riktningar. Moderaterna har lagt stor vikt vid konservativa värden som ordning, reda, laglydighet och kontroll över vilka som korsar landets gränser. Centerpartiet har å sin sida dragit till sig mitten- och vänsterväljare som attraheras av fluffiga ord om värderingar och medmänsklighet, och som tycker att valet av samarbetspartier är viktigare än vad som åstadkoms.
Våren 2014 angav knappt 15 procent av Centerpartiets väljare något av de rödgröna regeringspartierna som näst bästa parti i SCB:s partisympatimätning. Hösten 2018 var den siffran 24 procent samtidigt som sympatierna för Moderaterna minskat inom centerns väljarkår.
Det är frestande att göra en dokusåpa av alliansens splittring med partiledarna i huvudrollerna, men i själva verket handlar det mer om olika väljargrupper som inte kommer överens. Medan Liberalerna gick till val med en borgerlig väljarkår har Centerpartiet successivt bytt ut sina sympatisörer, och får det därför allt svårare att samarbeta högerut. I Nya Centerpartiets bas går feministisk utrikespolitik hem bättre än hårda tag mot gängbrottslighet.
När Annie Lööf nu sträcker ut en hand för att samla Alliansen är syftet att framställa partiet som fortsatt borgerligt. Det betyder inte att de, med sin nya väljarbas, kommer acceptera moderat politik. Syftet med alliansen var att arbeta fram en gemensam politik och att underlätta ett borgerligt maktövertagande i Sverige. För att en sådan allians ska vara möjlig att återupprätta krävs politiska ambitioner som är någorlunda förenliga. Att sätta sitt hopp till en låtsasallians som saknar gemensam politik på centrala områden och som komplicerar snarare än underlättar ett maktövertagande vore för Moderaterna ett misstag.
Tf