En tumme i ögat på Angela Merkel - För ett par veckor sedan gjorde Angela Merkels CDU ett katastofval i delstaten Mecklenburg-Vorpommern. Regeringspartiet kom på en förödmjukande tredjeplats och blev omsprunget av det islamkritiska Alternative für Deutschland(AfD), som vinner röster i takt med att fler tyskar tröttnar på de öppna dörrarnas flyktingpolitik.
I söndagens delstatsval i det progressiva Berlin blev utfallet inte lika dramatiskt, men trenden var densamma. AfD stormade framåt medan Merkels kristdemokrater krympte.
När valresultatet kom från Mecklenburg-Vorpommern befann sig Merkel på G20-möte i Kina, varifrån hon lät meddela att hon var besviken över medborgarnas beslut. En sak var dock klar. Att lyssna på väljarnas önskan om en annan flyktingpolitik skulle det inte bli tal om.
Partikamraterna, särskilt de i det bayerska systerpartiet CSU, drog dock andra slutsatser av valmotgången och framförde hård kritik mot Merkels politiska vägval. Tyska medier frågar sig om förbundskanslerns era är på väg mot sitt slut.
I samma takt som hennes parti tappar stolar i de beslutande församlingarna sjunker förtroendet för Angela Merkel som ledare. Det ska dock påpekas att Merkel fortfarande har ett förtroende som ligger högt i internationella jämförelser. Med sina 45 procent i stöd ligger hon exempelvis högt över de 30 procent som både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra samlar.
Förra året utsågs Merkel till “Årets person" av tidsskriften Time, som berömde hennes “orubbliga moraliska ledarskap. " Ledarskap var temat även i de hyllningsvisor till Merkel som vänsterdebattörer och socialliberaler sjöng under flyktingkrisens tidiga dagar.
Agera som en ledare gjorde hon, enligt sina beundrare, genom att i en prövande tid ställa sig upp och peka med hela handen. En viktig komponent i ledarskapet visade sig dock saknas, nämligen färdplanen. De logiska tomrummen fylldes med önsketänkande om att kostnadsökningar kan hanteras utan att någon drabbas ekonomiskt - ett löfte lika trovärdigt som Donald Trumps försäkran om att Mexiko ska betala en mur längs den amerikanska gränsen.
Demokratiskt ledarskap kräver inte bara beslutsamhet. Det kräver också att den som tar på sig rollen som ledare har gjort en rimlig analys av läget och vägt in sina medresenärers önskemål i planen. Det går inte att leda utan stöd från dem som förväntas följa.
Demokratins idé är inte att vi med jämna intervall väljer makthavare som sedan mellan valen ignorerar väljarnas önskemål. Tvärtom är tanken att medborgarna hela tiden ska ha en tumme i ögat på sina representanter, som ställda inför hotet om att avsättas lyssnar och justerar sina planer. Väljer de att ändå bara köra på bör de vara väldigt säkra på att de har en strategi som kommer att leverera de utlovade resultaten.