Ett flyktingparti korsar sitt spår - Anna Kinberg Batra har gjort upp med Reinfeldts flyktingpolitik - men bara till hälften.
Det var en gråblå torsdag en månad efter valet och mannen med den andprydda slipsen stod på Rådhustrappan en stund och svor över regnet. Under armen hade han ett kuvert i vilket han placerat sex papper - försvarstalet till partistyrelsen.
Han gick Nya Boulevarden och väntade på grön gubbe vid Tivoliparken. Kavajen blev blöt, glasögonen immade och på nästippen samlade sig vattnet till en droppe. Men det paraply Christer Ewe dinglade med som käpp, det ville han inte fälla upp.
- Det är skämmigt, sa han.
Några veckor tidigare hade han i tv sagt att "muslimer är bra på två saker - att göra barn och utnyttja systemet". Han hade inte trott att Janne Josefssons kamera varit på.
Det skämdes han inte mycket för.
Han vägrade avgå, trots att någon räknat att ut att över hälften av tappet i valet - ner till katastrofala 15,2 procent - berodde på att han och andra moderater varit flyktingfientliga på bästa sändningstid.
Christer Ewe bet sig fast.
Invandringsfrågan måste bort.
När Christer Ewe kom fram till Kristianstads moderatavdelnings partikansli var han dyngsur. Han tryckte koden 8001.
Den fungerade inte.
Inte på andra försöket heller.
Han skulle lämna in sina papper, få dem slussade upp till partistyrelsen, som han hoppades skulle läsa och förstå, förlåta.
Men de hade redan bytt kod.
Och han var inte informerad.
Man säger nu, 14 år senare, att Anna Kinberg Batra brutit med den migrationspolitik Fredrik Reinfeldt bedrev under sin tid som partiledare.
Det är väl sant i någon mening. Brottet skedde för ett år sedan och inte i en debattartikel i Aftonbladet i veckan, och det var - som hon själv skrev - mer en uppgörelse med sig själv än med företrädaren. I texten pekade hon specifikt på en motion för fri invandring hon undertecknat 2001. Nu tycker hon inte längre så.
Fast, det fanns något intressant i den där gamla motionen.
I själva situationen.
Man beskrev också - ganska öppet - misstron mot invandrare i det svenska samhället och ansåg den bero på att många fastnade i bidragsberoende, varför man ville skilja på flyktingar och på invandrare. Man poängterade att det krävdes strukturella reformer, till exempel på arbetsmarknaden.
Anna Kinberg, som representerade ungdomsförbundet, skrev en reservation i boken. Hon ansåg att den logiska slutsatsen snarare var att det inte skulle finnas några tak för invandringen alls.
Den reservationen låg till grund för motionen om fri invandring 2001.
Och det är den motionen som inte gäller längre.
Men "Land för hoppfulla" gäller.
Den debatt de hade i partiet då, den var livlig, aktivistisk och stundtals brutal. Det är svårt att ens jämföra med det tystnadens parti som Moderaterna av idag är. Debatten den nådde sin kulmen när Christer Ewe snackade för mycket. Då imploderade motståndarsidan och liberalerna vann på walk over.
Christer Ewe var slutpunkten på bråket, men också startpunkten på något nytt, något som inte alls handlade om migration.
Nya Moderaterna var ju ett projekt om arbetsmarknad och socialförsäkringar. Och så länge Moderaterna sysselsatte sina hjärnor med något annat än migrationsströmmar - och pratade om det - levererade det projektet partiets bästa valresultat i historien.
Nu sägs det att migrationsfrågan var den enda Fredrik Reinfeldt brydde sig om. Det finner man inget stöd för i arkiven. Det var först efter 2010 han öppnade munnen och började sjunga den sång som Anna Kinberg och andra komponerat, den som ledde till refrängen om "öppna era hjärtan".
Och nu då?
Nu är det i Moderaterna lite som i romanen som Aksel Sandemose skrev. Partiledaren har korsat sitt spår, men innebär verkligen det att hon är fri?
Poängen med den där debatten på nittiotalet var att den hade två ben. Dels nivån på invandringen - det som alla talar om nu - dels integrationen. Det ordet, "integration", hörs ofta i moderatföreträdares mun nuförtiden - nästan lika ofta som "plan" - men får väljarna några riktiga svar?
Då löd svaret massiva marknadsliberaliseringar av arbete och bostäder och välfärd.
Det var den libertarianska linjen som regerade. Och det var ju också den gruppen i partiet som hoppades på revansch när Anders Borg och Fredrik Reinfeldt fockades. Den gruppen som ville utmana fackens inflytande.
När man talade med moderater för ett år sedan eller två så sa de nästan alla att Anna Kinberg Batra var tvungen att göra upp med migrationspolitiken som ett första steg.
Ett första steg.
För att sedan i ett andra steg ta sig tillbaka till kärnfrågan - den som Borg och Reinfeldt sysslat med men inte fullföljt - den om en reformerad arbetsmarknad. Hur de nya svenskarna ska få jobb. Allt det man skrivit om i "Land för hoppfulla".
Är det någon som har sett till detta andra steg?
Det är en uppriktig fråga.
I veckan skrev PM Nilsson, ledarskribent i Dagens industri, att "det moderata projektet är det viktigaste i svensk politik just nu". För den som har en allmänborgerlig utgångspunkt är det ju sant, får Sverigedemokraterna fler väljare än moderaterna i valet 2018 blir det borgerliga politiska landskapet - och kanske Sverige - ett helt annat. Därför har frågan relevans. Och just nu är det oklart vad Moderaterna vill vara för parti för ska de genomföra hela "Land för hoppfulla" överger de ju också Anders Borgs ekonomiska politik och går till val 2018 på en profil som liknar den Bo Lundgren saluförde 2002. Det val då Christer Ewe snackade lite för mycket.
Kommer det något andra steg?
I veckan skrev Anna Kinberg Batra en debattartikel om ett beslut hon tog för ett år sedan. Det kan vara en felaktig slutsats, men det lät precis som ett parti som fastnat. Som inte har en aning om hur det ska ta sig loss.