Ett hav av hat Europa absurt i flyktingens blick

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Ett hav av hat Europa absurt i flyktingens blick - En lierar sig med nazister och hatar sitt ursprung. En sitter livegen och väntar på uppehållstillstånd. En tredje längtar till USA men är strandad i Sverige. Efter hyllade "Väldigt sällan fin", har Sami Said skrivit en vemodig bok om flyktingar på drift i Europa - där han fortsätter leka med perspektiv och med ord.

Kanske har ditt namn givits till dig längs vägen. Kanske är det något som du har tagit tag om i flykten, försökt få med dig med de få andra saker som kan rymmas i en ryggsäck. Jaget i Sami Saids nya roman "Människan är den vackraste staden" har fått namnet San Francisco av sin bäste vän Yei - också han heter egentligen någon annat - för att det är dit de vill. Dit där skimret finns. I Amerika.

En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Men dit är det svårt att ta sig. När berättelsen inleds är San Francisco, på flykt sedan 12-årsåldern, i stället tillfälligt strandad i Sverige. Han har just blivit utslängd ur sin andrahandslägenhet i huset av utkanten av staden där alla väntar på ett besked, alla hoppas och drömmer, men ingen tar sig någonstans.

San Francisco liftar ut på landsbygden, söker upp sin bäste vän i Sverige, sin andre Yei - han som alltid flutit ovanpå, alltid haft en plan, men nu sitter bruten i en by, en livegen älskare i väntan på ett uppehållstillstånd på grund av anknytning. Nästa anhalt blir hos vännen Richard, han som "klarat" sig, fått sina papper, och börjat på universitetet, men tappat sig själv längs vägen, jagad av paranoida vanföreställningar. Han ägnar sig åt islamofobiskt självskadebeteende, hatar sitt ursprung och lierar sig med nazisterna.

Det är en drastisk, finurlig men också vemodig bild av världen som Sami Said skriver fram genom San Franciscos flöde av reflektioner. San Francisco lever ett halvt steg bakom de som utför något, de som leder. Han är den som hakar på, som anpassar sig, som hittar ett San Francisco-format hål att passa in i, vart han än kommer i världen. Genom hans blick framstår vårt Europa som den absurda och såriga plats det är, upptaget med navelskåderi medan det mesta runt omkring brinner.

Sami Said fortsätter den lek med perspektiv, men kanske framför allt med språk, med ord och dess betydelse, som han inledde i debuten "Väldigt sällan fin". I den fanns en fnissig fiffighet, i skildringen av den unge eritreanen som avskydde familjegemenskap och hade noll relation till islam, och hans svenske vän som kulturellt approprierat exakt allt som hör den muslimska kulturen till.

I "Människan är den vackraste staden" ekar en större tomhet runt de infallsrika meningskonstruktionerna. Said skriver om en värld utan rastplatser, utan trygga hamnar och tillflyktsorter, en värld där det gäller att hålla sig i rörelse och de enda hållpunkterna är just orden. San Francisco slänger dem framför sig och kliver på dem, försöker ta sig framåt, vidare, med sin egen förmåga att berätta sin historia som enda vägvisare.

Det blir extra tydligt när han i bokens tredje del hamnar på en ö i en annan del av Europa, söderut, oklart var, och blir trädgårdspojke hos en tidigare förmögen Madam som nu desperat försöker rädda vad som återstår av hennes fordom praktfulla privata park. Där återfinner han sin första Yei, vännen han hittade längs flyktvägen, som han överlevde tillsammans med, tills han svek honom och rörde sig vidare norrut medan Yei hamnade i fängelse. Där försöker San Francisco också lära sig Madams språk och snubblar sig fram genom orden tills de glider så lätt att också den gamla damen och hennes eviga kamp mot ogräs och fientliga bybor får en plats i honom. Men inget är konstant för den som flyr genom Europa, det är ingen existentiell upplevelse utan en realitet och också denna sköra lilla trygghet, mitt i ett hav av hat och misstänksamhet, måste gå sönder.

Sami Saids roman präglas av infall och stickspår, av lösa trådar som ringlar sig åt alla håll. Det är charmerande, förvirrande och ibland tröttsamt. Men där finns en fin samstämmighet mellan själva rörigheten i dramaturgin, det ibland helt uppluckrade berättandet och det ovissa kaos som San Francisco flyter runt i. Och till sist är det ändå det djupt smärtsamma som skär igenom alla ordsammansättningarna. En ung man i ruinerna av det som en gång var hans, ekot av 12-åringen som tog sina saker och gick rakt ut i en värld som inte ville ha honom. Orden som bär bara delvis och därunder är mörkret och ovissheten, men också nödvändigheten i att ändå tro på dem.

Källa - 2018-09-20 20:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+