Ett långt farväl till Miljöpartiet. - Det gnisslar betänkligt i det rödgröna regeringssamarbetet. Har Socialdemokraterna möjligen tröttnat? Så ligger det nära till hands att tolka finansminister Magdalena Anderssons (S) utspel i DN (22/12) om flyktingpolitiken.
Magdalena Andersson inte bara uppmanar flyktingar att för sitt eget bästa undvika Sverige, "de har större möjligheter om de söker sig till något annat land" - hon gör också klart att dagens strama politik är här för att stanna:
"Jag ser inte framför mig att vi kommer tillbaks till den lagstiftning som vi hade då. "
Det är närmast en örfil till den gröna regeringskollegan som kämpat med näbbar och klor för en återgång till de generösare regler som gällde fram till den kaotiska hösten 2015.
"Hennes uttalande får stå för henne, men jag är beredd att försvara den svenska modellen att vara ett öppet land", kontrade språkröret Gustav Fridolin på fredagen.
Möjligen blev den av MP framtvingade uppgörelsen som ska ge unga ensamkommande utan asylskäl - främst afghaner - rätt att stanna i Sverige för att gå på gymnasiet, droppen som fick bägaren att rinna över för S.
Den som såg statsminister Stefan Löfvens hopplösa försök i Aktuellt i onsdags att förklara hur denna godtyckliga, amnestiliknande konstruktion rimmar med löftena om ordning och reda i asylpolitiken kan förstå om S tröttnat.
Socialdemokraterna har tidigare gett besked att partiet går till val på egen hand. Idag ser siktet ut att vara inställt på att också regera i ensamt majestät nästa mandatperiod.
Det handlar om krass maktpolitik - en socialdemokratisk paradgren. Partiledningen bedömer utifrån opinionsläget och signalerna från andra sidan blockgränsen att en rödgrön regering inte kommer att få stöd av en majoritet i riksdagen efter valet 2018.
Den tidigare principen om att största blocket ska regera gäller inte längre, har Moderatledaren Ulf Kristersson slagit fast.
Till skillnad från Kristersson är Annie Lööf (C) och Jan Björklund (FP) inte beredda att regera med stöd från SD. Det gör i sin tur en alliansregering osannolik.
Flera statsvetare spekulerar därför i en moderat enpartiregering som en tänkbar, rent av realistisk, lösning.
Professor Olof Ruin säger till Dagens industri att en M-regering "skulle ha större förutsättningar att bli accepterad i riksdagen än andra alternativ".
Ställda inför valet mellan Löfven och Kristersson som statsministerkandidater skulle C och L knappast kunna lägga sin röst på någon annan än M-ledaren. V och MP skulle välja Löfven.
Sverigedemokraternas röster blir då avgörande. Partiets val lär falla på den kandidat som utlovar den stramaste invandringspolitiken.
Socialdemokraternas partistrateger lär också ha insett faran. När Magdalena Andersson nu idkar självkritik å partiets vägnar och säger att "vi inte kan ha ett större asylmottagande än vi klarar av att integrera" handlar det sannolikt om att göra sig attraktiv inte bara för SD:s väljare utan också för SD.