EU kan inte lita till Turkiet och Libyen. - Hittills i år har drygt 20 000 migranter och asylsökande anlänt till EU över Medelhavet, till Italien, Grekland och Spanien. Jämfört med 2016, då det under samma period kom över 160 000 sjövägen, är det en kraftig minskning.
Och allt hänger på flyktingavtalet mellan EU och Turkiet - med andra ord på en ytterst skör tråd. Fram till den 19 mars förra året anlände 146 506 till Grekland från Turkiet. Så här långt i år rör det sig om 3 236 personer, enligt den senaste statistiken från FN:s migrationsorganisation IOM.
Avtalet med Turkiet skulle ge EU andrum. Och handlingsutrymme. Det har unionen använt för att - utan nämnvärd framgång som det ser ut - försöka enas om en fungerande gemensam asylmottagning, samt för att hitta vägar för att minska migrationstrycket.
På det senare området har det hänt en del. Men frågetecknen är många.
Under måndagen samlas EU:s råd för rättsliga och inrikes frågor i Bryssel. Sverige representeras av inrikesminister Anders Ygeman (S) och justitieminister Morgan Johansson (S).
På mötet ska ministrarna stämma av var EU står när det gäller reformeringen av det gemensamma asylsystemet, diskutera återvändandepolitik och hur migrationsströmmarna från Libyen till Italien ska hejdas.
EU är idag i händerna på den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan, som hotat att översvämma Europa med migranter om han inte får sin vilja igenom i olika frågor.
Några timmar före onsdagens terrordåd i London, där en bilförare först mejade ner tiotals fotgängare på Westminster Bridge intill det brittiska parlamentet för att sedan knivhugga en polis till döds, varnade Erdogan i ett tal:
"Om Europa fortsätter så här kommer ingen europé i någon del av världen att gå säker på gatorna. "
Denne man har EU alltså gjort till unionens gränsvakt.
Avtalet med Turkiet kom till i en akut situation. Det avvärjde en hotande politisk kris inom EU. Men överenskommelsen med regimen i Ankara var och är högst tveksam i humanitärt avseende.
Nu kan EU vara på väg att göra ett liknande misstag genom att träffa motsvarande avtal med Libyen, som knappt ens är en fungerande stat. Libyen är numera det främsta avreselandet till EU för migranter och asylsökande.
Vad EU behöver åstadkomma är en jämn fördelning av ansvaret för asylsökande inom unionen. Då behöver flyktingströmmen heller inte bli alltför betungande för något enskilt medlemsland. Detta är också den bärande principen i det förslag till ny europeisk asylpolitik som EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (L) nyligen presenterade.
I det förslaget sprids de asylsökande ut med hjälp av en fördelningsnyckel baserad på BNP och befolkningsmängd.
Wikström utgår från vad som behöver göras. Men går det att göra? Inte mycket tyder på att de politiska knutarna inom EU är på väg att lösas upp. En rad länder i östra EU med Ungern och Polen i spetsen motsätter sig med bestämdhet överstatlighet i dessa frågor.
De utmaningar Ygeman och Johansson står inför på hemmaplan bleknar i jämförelse med vad som väntar på bordet i Bryssel.