EUs tänkta omstart kan snabbt övergå i kaos - Vi lämnar bakom oss ett år då lögnen triumferade och gjorde det otänkbara möjligt. Ett år då en Boris Johnson kunde bli Storbritanniens utrikesminister och en Donald Trump kunde väljas till USA:s president.
För en vecka sedan summerade Financial Times 2016 som demagogernas år. Lionel Barber som sedan drygt tio år är tidningens chefredaktör var under några år en vän och högt respekterad kollega som korrespondent i Bryssel.
Agitationen inför den brittiska folkomröstningen om brexit i juni liksom inför valet av Donald Trump i USA ser Lionel Barber som exempel på fenomenet "post truth politics". Även uppenbart felaktiga fakta kan framgångsrikt övertyga väljare. En del av förklaringen ger kanske Salena Zito i The Atlantic när hon i sin skildring av Trumps kampanj påstår att väljare och media har olika sätt att se på Trump. Anhängarna tar honom på allvar men inte på orden. Media tar honom ordagrant men inte på allvar.
Inrikespolitiskt är en amerikansk president uppbunden av en institutionell maktfördelning, men i utrikespolitiken finns större manöverutrymme. Där uppgraderas nu Donald Trump till en central global politisk aktör. Vad betyder det för världen? Blir den ännu mer osäker och oförutsägbar? Hur samverkar konstellationen Trump, Putin och Xi Jinping? Kan Sverige hoppas på globalt samförstånd inom ramen för FN:s säkerhetsråd? Eller bör vi snarare vara inställda på en tid med rysk roulette?
För Europa väntar svåra, ödesmättade prövningar. Med krig och sönderfall i Levanten och Libyen följer terrorism och flyktingkris. Därtill kommer den inre upplösning i EU som orsakas av brexit och den inåtvända nationalistiska chauvinism som förstärks i kampanjerna inför de allmänna valen. I Nederländerna, Frankrike och Tyskland är de redan igång. Till detta kommer förmodligen också ett nyval i Italien i vår.
Den 25 mars högtidlighåller EU årsdagen av Romfördragen från 1957 och tanken är att festligheterna skulle bli utgångspunkten för en omstart av EU. Men firandet kan snabbt övergå i kaos. Om Beppe Grillo och hans Femstjärnerörelse, som det nu ser ut, skulle bli Italiens största parti så väntar ännu en politisk chock. Grillo vill lämna både EU och den gemensamma valutan, euro. Det öppnar perspektiven för en självförvållad finansiell katastrof. Vad händer om italienarna börjar tömma sina bankkonton inför risken att landet skulle återgå till värdelösa leksakspengar?
EU har hållit omkring femtio toppmöten sedan finanskrisen, men ännu inte lyckats rekonstruera någon framtidstro. Politiskt måste EU också ta sig an ett stort medlemsland som Polen. Det ser nu ut att följa Ungern i nationalistisk och auktoritär riktning.