Flyende flickor riskerar att könsstympas i Egypten - Egypten är sista utvägen för flyende syrier, då andra länder stängt portarna. Men här tar vägen slut. Syrierna kommer inte vidare och en otäck utveckling har uppdagats bland dem som vill integreras: kvinnlig könsstympning.
- Säg att det inte är sant, säger nyanlända Haifa med tolvårig dotter till SvD i Egypten.
ALEXANDRIA Solen glittrar i det blågröna havet, och vid strandkanten springer skrattande barn. Mammorna står en bit ut i vattnet och kastar boll till varandra. En idyllisk syn i egyptiska flermiljonstaden Alexandria vid Medelhavets rand.
Men bilden mörknar vid åsynen av olycklige Ibrahim Talal, som står på stranden och blickar mot horisonten. Den 47-årige advokaten är orakad, klädd i jeans och blårutig skjorta. I handen bär han en liten svart portfölj.
- Detta är vackert, men här vill jag inte vara. Jag vill dit bort - till Europa, säger han och pekar utåt havet.
Europa ligger bara några timmars båtfärd bort, men är ändå onåbart för Ibrahim Talal. Han är en av allt fler syriska flyktingar som kommit till Egypten det senaste året. Under första halvåret 2017 kom 50 000 syrier till landet. Det kan jämföras med 45 000 under hela 2016.
Egypten har blivit sista kryphålet ut ur Syrien när länder som Libanon, Turkiet och Jordanien stängt gränserna. Men flyktvägen hit via Sudan är mardrömslik och långt ifrån alla kommer fram levande.
Ibrahim lämnade syriska Homs med sin hustru och sjuårige son redan 2013. En smugglare tog dem över bergen till Libanon för 1 000 dollar. Men där väntade ytterligare misär, och en smugglare tog Ibrahim vidare till Turkiet, där han ordnade med smuggelbåt som skulle ta familjen till Europa.
Men när hustrun och sonen skulle ansluta visade det sig att visumet de köpt till Turkiet för närmare 1 000 dollar var falskt. Ibrahim stod inför ett svårt val.
- Jag ville vidare till Sverige eller Tyskland, men kunde inte resa utan min familj. Det hade varit ett fruktansvärt svek, säger han.
Så flyktplanerna ändrades. Familjen bestämde sig för att återförenas i Sudan. Alla flög till huvudstaden Khartoum. Men där väntade mer umbäranden då det varken fanns jobb eller ordentligt boende.
- Då fanns bara en utväg: Egypten. Vi tog sista sparslantarna och betalade en smugglare som tryckte in 30 personer i två pickup-bilar och körde rakt ut i öknen. Föraren var drogad så han kunde köra snabbt utan uppehåll.
Resan blev en skräckupplevelse. De skumpade fram på flaket under brännande sol utan vare sig vatten eller mat i fem fasansfulla dagar. Flera svimmade, andra grät hela vägen, berättar Ibrahim.
- Ett par småbarn ramlade av, men föraren stannade inte. De lämnades bara i ökensanden bakom oss. Jag glömmer aldrig skriken. Det kommer att förfölja mig resten av livet.
Drömmen om Europa lever vidare inom honom. Här i Egypten har han varken hittat jobb eller boende, utan är inhyst hos vänner i Alexandria. Hustrun lider av hjärtproblem, och sonen går inte i skolan. Ibrahim kommer regelbundet till havsbandet för att söka kontakt med smugglare.
- Jag är beredd att ta vilken båt som helst. Att åka tillbaka till Syrien är omöjligt, och här är livet svårt för oss. Vi måste vidare till Europa.
Men efter flera års resa tar vägen för Ibrahim slut här på stranden. Flyktingbåtarna har i stort sett stoppats. Myndigheterna har slagit ner på smuggelnätverken, med hopp om mer ekonomisk hjälp från EU.
Vid FN:s flyktingkommissariat i Alexandria är man bekymrad över att allt fler syrier kommer till Egypten och sedan blir fast här.
- Andra flyktvägar ur Syrien är stängda nu. Flyg från Damaskus till Sudan och vidare genom öknen till Egypten har blivit sista utvägen. Men sedan kommer de inte vidare, säger Aseer al-Madaien, UNHCR-chef i Alexandria.
Visserligen får syrierna här hjälp av EU:s humanitära gren Echo och andra organisationer. Men livsförhållandena är eländiga i Egypten. Bränslepriserna har dubblerats och valutan har rasat, samtidigt som människorättsbrotten ökar och turismen kollapsat.
- Förhållandena för syrierna håller på att försämras på allvar. Flertalet lever dessutom i de allra fattigaste områdena i överbefolkade städer, säger Aldo Biondi vid Echos kontor i Kairo.
Dessutom har en ny trend uppdagats bland syriska flyktingar i Egypten: kvinnlig könsstympning. För att integreras bättre i det egyptiska samhället anammar allt fler landets ingrodda tradition. Hela 92 procent av alla egyptiska kvinnor mellan 15 och 49 år är könssympade - trots att det numera är olagligt.
- För att passa in låter allt fler syrier sina döttrar gå igenom kvinnlig omskärelse. Då anses döttrarna ha större chans att bli bortgifta. Detta kommer som en total överraskning för oss, säger Germaine Haddad vid FN:s befolkningsorgan UNFPA i Kairo.
Det är vanligt att syriska familjer gifter bort sina döttrar tidigt, tillägger hon. Eftersom många flyktingar är ekonomiskt pressade ökar trycket att gifta bort döttrarna. Så lättas familjebördan.
- Det finns definitivt en förväntan i fattigare områden att flickorna ska vara omskurna för att accepteras som barnbrudar. Vi försöker nå ut och förklara för syrierna att detta inte är bra. Men de vill så förtvivlat gärna bli accepterade, säger Germaine Haddad.
I Syrien förekommer inte kvinnlig könsstympning, säger hon.
På en skola för flyktingbarn i Kairo möter vi 32-åriga syriska engelskläraren Haifa Koraida. Hon har just kommit till Egypten från Sudan. Dessförinnan flydde hon krigshärjade östra Ghouta nära Damaskus med två barn sedan maken dödats i strider. Hur tänker hon om kvinnlig könsstympning för sin 12-åriga dotter Asmaa?
- Usch, så hemskt. Det vill jag verkligen inte utsätta henne för. Som om det inte vore nog med allt vi redan gått igen, suckar hon och pekar mot sin vita huvudduk.
Som förklaring drar hon mig mot skolans toaletter. Stänger toalettdörren bakom oss, och tar av huvudduken med blicken i golvet. Huvudet är helt kalt.
- För sex år sedan hade jag långt svart hår. Stressen under kriget har fått allt mitt hår att falla av. Det växer inte ut igen.
- Jag är trasig i kropp och själ. Att ens tänka på kvinnlig omskärelse för min dotter är helt enkelt för mycket. Säg att det inte är sant.
Haifas förtvivlade blick påminner om Ibrahims i Alexandria. Samma desperation och villrådighet. I Egypten är syrierna visserligen långt från hemlandets blodbad men en sak är klar: lidandet är långt ifrån över.