Flyktingar på havet i Europas grundpoem - "Aeneiden" är, efter två tusen år, ständigt aktuell. Inte minst i dag, då folk åter flyr från krig öster om Medelhavet, precis som hjälten i Vergilius poem - det enda verk värt att kallas klassiker, enligt T S Eliot.
Året är 1944, mitt under brinnande krig i ett sönderbombat London har det nybildade Virgil Society sitt första årsmöte och sällskapets ordförande T S Eliot håller sitt nyskrivna föredrag "Vad är en klassiker?" Efter att ha lagt fram en rad stränga kriterier om representativitet, mognad och språklig naturlighet finner Eliot ett enda litterärt verk som lever upp till samtliga krav, inte helt överraskande Vergilius "Aeneiden", som handlar om flykten från en annan stad som ödelagts av kriget - Troja - och grundläggandet av Rom. Eliot såg Vergilius epos som något som förenade och höll samman en söndrad kontinent: "vår klassiker, hela Europas klassiker".
Kanske extra tänkvärt i år, när det åter dagligen sjösätts farkoster med flyktingar från krigshärjade länder öster om Medelhavet: så ser vårt gemensamma ursprung ut. För "Aeneiden" börjar med skeppsbrott på Medelhavet, en flyktingflotta som förliser och tvingas i land på okänd kust. Aeneas flyr med sin far, sin son och sitt följe ut ur det brinnande Troja och bär med sig sina penater, husgudar, för att hitta ett nytt hem åt dem. (När staden stormas huggs dock hans hustru Kreousa ner "likt offerdjur", ett dramaturgiskt villkor för hjältens kärlekshistoria med Kartagos drottning Dido och senare alliansäktenskap som säkrar Italien åt flyktingarna: Aeneas står först i raden av den europeiska litteraturens alla sorgsna men praktiskt nog erotiskt tillgängliga änklingar. )
Till skillnad från dagens flyktingar, som allt färre europeiska stater idag vill kännas vid, var Aeneas någon man närmast slogs om att få räkna sin härstamning från. När den gryende nationalstaten skulle ges flottast tänkbara anor gjorde både fransmän och britter anspråk på den trojanske prinsen. Aeneas sonsonson Brut eller Brutus påstods rentav ha grundlagt London, och på 1300-talet föreslog Chaucers vän John Gower att London av det skälet borde döpas om till Troynovant, Det Nya Troja - "For noble Britons sprong from Trojans bold, / And Troy-novant was built of old Troyes ashes cold", skriver Edmund Spenser tvåhundra år senare i "The Faerie Queene", det mest ambitiösa försöket någonsin att i Vergilius efterföljd skapa ett nationalepos, en "Aeneiden" i storlek XXL.
Kanske kan det trösta oss i brexits besynnerliga eftersvall: den engelskspråkiga litteraturen är historiskt sett en serie försök att visa hur mycket man tillhör Europa, en serie försök att plantera om Vergilius på brittisk mark.
I dessa försök var givetvis översättningen det viktigaste verktyget. Den engelska nationallitteraturen uppstår, precis som den svenska, i ett intrikat växelspel mellan originaltexter och översättning av utländska förebilder. Man imiterar, tolkar och gör så småningom nytt. "With poesie to open poesie", så förklarar George Chapman (1539-1634) vad han vill med sin översättning av Homeros från 1616: att öppna poesin med poesi, en ambition som bevisligen lyckats eftersom översättningen tvåhundra senare inspirerade till en av Keats vackraste dikter, "On first looking into Chapman’s Homer". Att öppna poesin mellan språken, som man öppnar gränser mellan länder: Chapmans fyrahundra år gamla programförklaring leder åter tankarna till brexit och Europa: EU-kommissionen har 1750 fast anställda översättare, 600 fast anställda tolkar och 3000 frilanstolkar, Europaparlamentet är en av världens största arbetsplatser för tolkar.
Chapmancitatet hittar jag i en antologi från 1980, "The Oxford book of verse in English translation" i urval och redaktion av Charles Tomlinson. Det är en antologi som öppnar litteraturen från ett helt nytt håll, en antologi som man gärna skulle se en svenskspråkig version av: poeters diktöversättningar, ordnade kronologiskt efter översättarna.
Vi får i stort sett samma historia som i gängse antologier, samma utveckling av språket och versen, och delvis samma namn, som Spenser, Donne, Milton, Wordsworth, Coleridge, Shelley, Keats … Eliot, Pound, Hilda Doolittle, Marianne Moore … fram till Ted Hughes. (Men också några genuint oväntade namn, som systrarna Brontës olycklige bror Branwell, närvarande här i egenskap av Horatiustolkare. ) Deras diktion känns igen, men i den här antologin får man se dem i en lite annan roll: det som möter är en poesi i arbetskläder, en poesi satt i tjänst. I förordet tar Charles Tomlinson, själv poet, spjärn mot Robert Frosts berömda påstående: "Poesi är det som går förlorat i översättning. " Man vinner också något: "Översättning räddar en från ens samtida", sa Kenneth Rexroth. Framme hos Arthur Symons symbolistöversättningar påminns man om hur den svenska poesin på motsvarande sätt - den tidige Ekelöf - hävt sig modern med hjälp av översättningar.
Tomlinson hade det goda omdömet att låta vissa namn återkomma genom seklerna, som ständiga sparringpartners för den poetiska utvecklingen. Ett ofta förekommande namn är, inte helt överraskande, Vergilius. Hans förste uttolkare var skotten Gavin Douglas, som fullbordade sin översättning av "Aeneiden" år 1513, samma år som Skottland förlorade en stor del av sin adel i det blodiga nederlaget vid Flodden Field. Även den elisabetanske äventyraren sir Walter Raleigh ägnade sig åt Vergilius, och man förstår att just stycket från sjätte sången, Aeneas besök i underjorden, när hans far Anchises ger en kortfattad kosmologi, måste ha lockat världsomseglaren som var van att betrakta stjärnorna:
The heaven, the earth, and all the liquid mayne,
The Moones bright Globe, and Starres Titanian,
A Spirit within maintaines: and their whole Masse,
A Minde, which through each part infus’d doth passe,
Fashions, and workes, and wholly doth transpierce
All this great body of the Universe.
Som den något senare Vergiliustolkaren John Dryden fastslog: den som översätter poesi behöver svängrum, originalet bör hållas inom synhåll men inte närmare än så. Trots att "Aeneidens" upphovsman levde 70-19 f Kr går det inte att missta sig på att detta först och främst är renässanspoesi. En översättning säger främst något om sin egen tid, precis som ett kostymdrama. Samma stycke hos Vergilius låter på följande sätt år 2016:
To begin at the beginning: a nurturing inner spirit
Works to sustain sky, earth, the fields of ocean,
The moon’s bright disc and Titan’s star, the sun;
And mind, operative in every part, imbues
The massive whole, blending with world’s body.
Inte bara fyrahundra år skiljer de bägge texterna: de uttrycker två olika världsbilder, trots att de utgår från samma grundtext. I Ingvar Björkesons glasklara svenska tolkning från 1988 lyder motsvarande ställe: "Vet då först att himmel och jord, de flytande fälten, / månens lysande klot och titaniska stjärnor får näring / inifrån av en själ, och strömmande genom dess lemmar / uppfyller ande alltets kropp och ger rörelse åt den. "
Motvilligt eller fascinerat har europeiska skolbarn genom hela vår tideräkning stångats med Vergilius latin. Till de fascinerade hörde definitivt framlidne Nobelpristagaren Seamus Heaney (1939-2013), vars översättning av "Aeneidens" sjätte sång utkommit postumt nu i år ("Aeneid book VI", Faber & Faber), och som var den jag citerade ovan. Heaney säger i sitt förord att han gjort översättningen delvis som en hyllning till sin latinlärare på St Columb’s College i Derry, fader Michael McGlinchey, men också som en reaktion på sin egen fars död och sitt barnbarns födelse: "Aeneiden" är inte det individuella initiativets epos utan kontinuitetens, historien om släktled som infogar sig efter varandra, historien om att finna sig i sitt öde.
Som översättare av poesi hade Heaney en enastående känsla just för språklig naturlighet, att gå samtida talspråk nära utan att förlora rytmen och högtiden. Hans "Beowulf" från 1999 blåste bort tusen års damm och frilade originalet till dagens fantasy, grym och spännande som "Game of thrones". Enkelt och självklart varnas Heaneys Aeneas inför b