Flyktingdrama där mäktig kvinnokör trotsar alla gränser - En kraftfull kvinnokör har huvudrollen i "De skyddssökande kvinnorna" på Malmö stadsteater. Denna dansk-svenska uppsättning om kvinnor och asylrätt spränger gränser på flera nivåer.
En av de saker jag särskilt fäster mig vid i "De skyddssökande kvinnorna" är hur de arton unga kvinnorna i landsflykt hyser absolut tillit till överguden Zeus. Han förväntas hålla en vakande hand över dessa systrar, när de resolut lämnar Egypten och ger sig ut på havet i riktning mot grekiska Argos, där de egentligen hör hemma.
Dessa unga överklasskvinnor, kallade danaiderna efter sin far Danaos, flyr inte från nöd eller svält. Nej, anledningen till deras uppbrott är att de vägrar ingå tvångsäktenskap med sina egyptiska, aristokratiska kusiner. Män äcklar dem, och äktenskap ser de som förslavning. I "De skyddssökande kvinnorna" har de tagit sin tillflykt till ett tempel i staden Argos, där de med sin far (Erik Olsson) söker asyl.
Det är en betvingande kraftfull kör som fyller upp hela Intimans scen, där Edward Lloyd Pierce har inringat templet med två stora, ljusbärande cirklar. I detta rituella rum förklarar systrarna i sång- och talkörer sin belägenhet. I fonden ger tre musiker under ledning av Bebe Risenfors ytterligare energi åt deras kollektiva uttryck, genom en starkt rytmisk komposition av John Browne.
Ingen vågar gå emot dessa upprörda grekinnor som anförda av Sandra Stojiljkovic kräver att få återvända till sitt rättmätiga hem. Zeus är enligt mytologin deras gudomlige stamfader, och egyptierna avfärdas som barbarer. De 17 systrar som sjunger, reciterar och dansar kring Stojiljkovic är unga vuxna från Malmö som i ett halvår drillats av Sofia Söderberg och Marte Schau till en överväldigande enhet. Deras framträdande är som en tryckvåg på scenen.
Inte så konstigt då att kungen i Argos, spelad av Erik Borgeke, lydigt åtar sig att verka för deras asylrätt, även om detta kan dra in honom i "ett krig som inte är mitt", som han bekymrat påpekar. Ska hans folk godta att skydda flyktingarna - ja, den frågan har vi själva mött i ett Sverige där vi uppmanades att öppna våra hjärtan, och vi vet hur skört detta engagemang i realiteten är.
Projektet att sätta upp skotske David Greigs moderniserade version av Aischylos "De skyddssökande kvinnorna", i mustig översättning av Helena Fagertun, är i sig en lyckosam resa över gränser. Det är ett samarbete mellan Malmö stadsteater, danska Betty Nansen och Ålborgs stadsteater. Regissör är danske Simon K Boberg, och på varje plats spelas uppsättningen med en kör av lokalt engagerade unga kvinnor och tre skådespelare. Den är i sig ett svar på Europas allt hårdare gränser, senast i Danmark som nu inför gränskontroller mot Sverige.
Hur gudarna förhåller sig till dagens flyktingar är svårt att bedöma. Men denna uppsättning framhäver den oerhörda inneboende styrkan i det enade kvinnokollektivet. De må tillbe Zeus och lova sin far att uppföra sig "ärbart" i värdlandet. Men överlevnaden och framtiden ligger i den livslust, fantasi, initiativkraft och solidaritet som systrarna sinsemellan förvaltar. Den drivkraften tar jag med mig hem.
Tf