Flyktingkrisen blev en ren present till extremhögern

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Flyktingkrisen blev en ren present till extremhögern - 2010-talets person heter inte Greta, utan Mohamed Bouazizi. Han påverkar ditt liv än i dag. Under det oplanerade och oförutsägbara decenniet blev allt vi trodde vi begripigt tvärtom.

Detta är en analyserande text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

NEW YORK Minns du inte hans namn?

Mohammed Bouazizi var en fattig fruktförsäljare i Tunisien som tog en dunk bensin, hällde den över sig och satte eld på sig själv. Han gjorde det i protest mot att myndigheterna under lång tid hade trakasserat honom och begärt mutor för att han skulle få sälja sin frukt.

Stora demonstrationer bröt då ut mot korruptionen som genomsyrade hela samhället. Presidenten försökte slå ner protesterna, men folket vägrade att ge upp. I januari 2011 lämnade i stället Tunisiens president landet. Det hade då bara gått några veckor sedan Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv.

Han blev 2010-talets Gavrilo Princip, som petade historien i en annan riktning än vad som var tänkt.

För sedan tog det snabbt fart i hela Mellanöstern. Alla ville vara med och kasta ut diktatorer. Protestvågen böljade från Egypten till Jemen och från Libyen till Syrien. Iran och Saudiarabien höll andan, medan Europa och USA applåderade den oväntade utvecklingen. Vi nästan smickrade oss själva: Folkets vilja, vilken grej! Och sociala medier var ju rena demokrativerktyget!

Men det gick ju inte så.

Möjligen kan Tunisien fortfarande räknas som en framgång, men på andra ställen var diktatorer segare än så. Eller så lämnade de totalt kaos efter sig. Det senaste som hörts från Libyen är olika varianter av ett komplicerat proxykrig än i dag. Samma sak i Syrien. Egypten fick sig en militärregim igen.

I början av sommaren 2014 förkunnade president Obama att USA var färdigt med Mellanöstern. Två veckor senare utropade IS sitt kalifat i Irak, och tog snabbt för sig även av Syrien. Och visst fanns det någon som sa att det här hade ju kunnat förutses av kriget och den skakiga stat som USA lämnade efter sig. Men vi andra blev tagna på sängen av att en ny galen terrorsekt dök upp och utropade ett eget land mitt i allt.

Efter ett tidigt 2000-tal med terrorattacker 9/11 och de obegripliga krig som följde hade riktningen stakats ut för ett helt decennium. Vi skulle fixa sekulära demokratier åt dem, vilket gick mycket dåligt och långsamt. Men i och med IS vägrade Mellanöstern åter förpassas till en abstrakt utrikespolitisk notis för de särskilt intresserade.

Fast ingen hade riktigt insett eller kunnat förutse att både Afghanistan och Mellanöstern plötsligt skulle stå och knacka på dörren till Europa. Den tidigare så omhuldade globalismen ville plötsligt inte längre varken bli invaderad, analyserad eller bistånds-hjälpt på bekvämt avstånd. De ville flytta hem till oss.

Kaoset i Libyen öppnade en väg in i Schengen, och det var dit alla desperat ville. Om en tunisisk fruktförsäljare var 2010-talets person så är en solblekt röd barnflytväst som flöt upp på en strand decenniets sorgligaste sak. Med en rak linje mellan de två.

Italien och Grekland var ofta den första anhalten, men de släppte flyktingar vidare till länder som hade öppnat gränserna enligt det som gemensamt bestämts förra gången det var flyktingkris i Europa. Men nu var det första gången på länge - och betydligt fler än någon hade kunnat ana som kom.

På bara ett år strömmade nästan två miljoner flyktingar som hade tagit sig in i Europa genom kontinenten. De sökte sig uppåt, till Tyskland, Österrike och Sverige. I förhållande till den egna befolkningens storlek tog även Norge, Finland och Danmark emot fler än andra länder.

Till en början drev både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet egna kampanjer på nyhetsplats för att öka förståelsen och solidariteten inför att ta emot flyktingar (#jagdelar och Gula båtarna). Många ensamkommande män kom också från Afghanistan, via Iran. Det gick tills det inte gick längre, när alla madrasser hade tagit slut på IKEA, och den svenska regeringen tvingade igenom en förändring av asylmottagningen.

Vid det laget hade flyktingkrisen kommit att utgöra en ren present till Europas puttrande extremhöger.

Inte sedan 1930-talet hade det varit så effektivt att berätta en tydlig historia om "de andra" som skulle ta ifrån välmående européer det som fanns kvar av ett hyfsat leverne. Förra gången var det under sviterna av en ekonomisk depression. Den här gången hade en arbetar- och lägre medelklass sedan ett tag fått se sig alltmer ekonomiskt nedtryckta till förmån för banker. De behövde räddas först i kris, hade vi lärt oss.

Allt måste ju vara någons fel, och nu fanns en både tydlig och synlig motpol: Flyktingarna, som "eliten" tycktes bry sig betydligt mycket mer om än de egna medborgarna.

Möjligen hade det gått att förutse att länder som Ungern och Polen skulle få ett uppsving av populism. Men att det skulle användas i Storbritannien som en hävstång för att säga hejdå till Europa? Som i sin tur nu är helt beroende av en skör gräns mot Turkiet? Eller att politiken i Sverige skulle få se sig helt dominerad av ett explosivt växande invandringskritiskt parti, medan resten av politikerna konsekvent reagerar både förvirrat och försent.

En hel amerikansk presidentkampanj lät sig inspireras - det skulle byggas mur och muslimer skulle förbjudas från att ens besöka USA. I landet där ingen flyktingkris kunde sägas råda ens med den bästa fantasi blev retoriken om möjligt ännu mer framgångsrik. Med lite hjälp från den som kom att behärska sociala medier bättre än någon annan - Vladimir Putin.

Där är vi nu.

Vill du nu maila mig och förklara hur allt är "medias fel"? Eller bara förundras över hur vår världsbild och vårt samhälle drastiskt har förändrats under ett decennium? Kanske hade du inte heller en enda aning om hur det skulle bli.

För bara tio år sedan hade vi i alla fall några gemensamma sanningar. Det har vi knappt längre.

Gott nytt år, kära läsare.

VD, chefredaktör och ansvarig utgivare: Anna Careborg

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Redaktionell chef för digitala prenumerationer
och stf ansvarig utgivare: Martin Ahlquist

Chef SvD Nyheter: Mikael Larsson

Chef SvD Näringsliv: Daniel Kederstedt

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2019-12-28 19:28

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Folkmordet i rwanda
  2. Ensamkommande gymnasiestudier
  3. Om det blir nyval
  4. Piska som i usa
  5. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  6. Ulf kristersson stärk gränsen
  7. Kuratorn mobulbostäder MKB
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Bilda regering efter valet

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+