Flyktingläger utan värdighet - Australiens migrationspolitik har länge skilt sig från den europeiska. I stället för att ta emot flyktingbåtar har landet under många år sagt att ingen som tar en illegal väg in får uppehållstillstånd och den som har försökt har bogserats till stora flyktingläger långt från fastlandet. Men efter massiv kritik om undermålig standard lät Australien i går meddela att lägret Manus på Papua Nya Guinea på sikt kommer att stängas.
Det har under många år kommit larmrapporter om förhållandena på flyktinglägren. Men när dokument om 2 000 anmälda incidenter läckte i förra veckan (The Guardian 10/8) pekar allt mer på att det som länge benämnts som svåra förhållanden i själva verket är rent inhumana; systematiska sexuella övergrepp och misshandel ska ha förekommit så till den grad att det blivit en del av vardagen.
Det är inte värdigt ett land som gör anspråk på liberala västerländska värderingar att skapa områden där barn, kvinnor och män utsätts för laglöshet och våld.
Men det är inte heller så enkelt som att avvisa hela den australienska migrationspolitiken. I dagens europeiska system ges företräde till den som inte förhåller sig till flyktingkvoter eller lagliga vägar. Samtidigt tjänar flyktingsmugglare multum på att utnyttja människor som antingen flyr från krig och misär eller för att skapa sig en bättre framtid.
När Australien först kom att stöpa om sin migrationspolitik handlade det just om att kontrollera migrationen och anpassa den efter landets interna strukturer, minska den illegala människosmugglingen och minska antalet migranter som dog till havs. Den politiken förutsatte en nolltolerans mot regelöverträdelser. Redan från start genererade deras politik resultat. Ett år efter att reformen implementerades anlände endast en person via båt till landet samtidigt som antalet människor som drunknade i Stilla havet drastiskt minskade.
Baksidan växte sig dock snabbt stor. Lägren har blivit en betydande inkomstkälla för de små örikena och det har funnits tecken på att man, i synnerhet styret på Nauru, har börjat se dem som ett självändamål. Och människor tillbringar inte korta perioder där. Medelvistelsen är över 450 dagar och det är inte ovanligt att människor tvingas stanna i över tre år. Men interneringen har i sig varit en del av den australienska politiken då det fungerat avskräckande.
Västvärlden har en uttalad ambition om att kontrollera migrationen. Men det får inte innebära att mänsklighet och värdighet får glömmas. Humanitet behöver vara en central del av politiken när det gäller människor.
Det gäller Australien, men det gäller också Europa. Förra året kom 35 000 ensamkommande barn och unga till Sverige - vilket delvis är en konsekvens av vår migrationspolitik. I praktiken är det enklare för dem att få uppehållstillstånd här och många kom med uppdraget att på sikt ta över släktingar den lagliga vägen. Men vägen till Sverige, och övriga Europa, kantas inte sällan av fruktansvärda övergrepp och det har kommit flera rapporter om att barn och unga på flykt har tvingats sälja sex och delta i droghandel (SVT 13/4). På samma sätt är utformningen av vårt system en av anledningarna till att människor alltjämt söker sig till Europa över Medelhavet. Den 1 juni i år rapporterade Reuters att över 2 500 människor drunknat under 2016.
Det är inte så enkelt som att Europa ska slå in på den australiensiska vägen, eller för den delen att Australien bör slå in på den europeiska. Men det står klart att något är rejält fel i våra system och att effekterna av dem inte kommer att försvinna förrän vi förändrar dem.