Flyktingpojken Jesus hade kunnat vara dagens Mehmet - Hur förklara för en sexåring att hon i debatten går under namnet "kris", "målkonflikt" och "volym"? Jag firar inte jul men har mitt eget sätt att högtidlighålla minnet av flyktingfamiljen från Mellanöstern.
Vid den här tiden de tre senaste åren går jag alltid igenom mitt bildarkiv från december 2014. Trots att jag aldrig firat jul är detta mitt eget högtidlighållande av högtiden som firas till minne av en flyktingfamilj från Mellanöstern.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag tittar på fotografier av flyktingar jag träffade i Suruç, i bibliska trakter i turkiska Kurdistan vid syriska gränsen, medan kriget rasade några kilometer bort.
Och tänker på Abraham och Moses, Maria och Josef, David och Rut och Jesus och att Bibeln genomsyras av berättelser om flykten och flyktingar. Att flykten är en erfarenhet lika gammal som mänsklighetens kollektiva minne. Att flyktingarna flyter omkring i ett mellanrum där människan sällan är alltings mått.
Var är han idag - flyktingen som alltid satt vid hästvagnarna för att han skämdes? Som sov i ett dragigt skjul? Hans fru och söner dog i kriget. Han hade en dotter också, men visste inte var hon var. Kanske kidnappad, kanske var hon… Han uttalade aldrig ordet.
- Känner du hur jag luktar? Inför hästarna behöver jag inte skämmas, för djuren är jag vem som helst.
Varför skämdes han över att ha tvingats på flykt?
- För att flykten berövar människan hennes mänsklighet.
Han lyfte händerna och blicken mot skyn, som en åkallan till en högre makt, hans underläpp darrade när han viskade "varför, varför, varför?". Hans röst tynade bort. Han gömde ansiktet i händerna. Länge.
Flyktingen som jag glömde fråga namnet på.
Jag tittar på bilderna utan att tända ett ljus för flickan som två timmar tidigare hade fötts i ett tält nära den tungt trafikerade landsvägen. Född i flykt. Med brunt hår. Död. Ingen grät. Modern sa:
- Jag måste städa undan leran i tältet och laga mat.
Hon reste sig och klev ut i decemberregnet. I ena hörnet låg spädbarnsfilten kvar.
Var är den barfota flickan som har samma namn som min dotter? Hon som sov på lergolv under en läckande presenning. Några i hennes familj hade mördats av IS.
Först när jag berättade att min dotter också heter Liyan log flickan och sa: Kan jag få komma till er och träffa henne?
- Det blir. . . lite svårt. . . alltså hon bor i Sverige.
- Kan jag komma ändå och träffa din flicka?
Jag förblev tyst. Hur förklara för en sexåring att hon i debatten där hemma går under namnet "kris", "målkonflikt" och "volym"? Ett hot mot "nationell välfärd" - skillnaden mellan kaos och ordning?
Jag tittar på bilderna och funderar om kristdemokrater som Ebba Busch Thor och många andra borgerliga politiker och opinionsbildare på allvar tror att sverigedemokrater går att tämja genom förhandlingar?
Förhandla med samma parti som reducerar kristendomen till ett nationalistiskt, främlingsfientligt projekt. I ett blogginlägg, "Bibeln och den fosterlandsvänliga hållningen", försökte SD:s chefsideolog Mattias Karlsson leda i bevis att den kristne guden är en fosterlandsvän som uppmanar folket att skydda sitt land, ty att bevara gränser, språk och länder "är i enlighet med guds vilja". Gud vill inte "se en kosmopolitisk värld".
Ebba Busch Thors Gud och Jesus skulle alltså säga "du är inte välkommen hit" till den sexårige Mahmoud som hade en röd plastboll under armen när IS stormade byn, mördade uppemot en fjärdedel av byborna och föste ihop resten familjevis på bytorget.
En ung, spenslig jihadist, i Nikeskor, gick fram till pojken, pekade på bollen och frågade: Tycker du om att spela fotboll?
Mahmoud vågade inte svara. Tredje gången, när jihadisten gick ner på knä, i ögonhöjd med pojken, sa Mahmouds far: Svara min son, svara. Allt kommer att bli bra.
Först då stammade pojken fram:
- Jag tycker om att spela fotboll.
- Är det säkert? frågade soldaten, tryckte sedan Mahmouds pappa mot sig, tog fram en stor tandad kniv och - skar av huvudet. Blodet sprutade på pojkens ansikte. Den spenslige höll upp och ställde sedan huvudet framför Mahmouds fötter och sa:
- Visa nu… visa att du tycker om att spela fotboll.
Utanför Suruç, en omskrivning av Serug som enligt Första Moseboken var Abrahams farfarsfar - träffade jag också den 70-årige fattige linsbonden Mehmet. Han som hyste drygt 1 000 flyktingar under tre månader. Cirka 80 åt gången i två större rum i byn precis vid den syriska gränsen. Han tömde sitt matförråd, köpte filtar och proviant för sina sparade pengar.
Varför gör du det, frågade jag
- Du kan inte mena allvar med din fråga. Jag kan inte göra annat, skulle du?
Några månader senare besökte jag återigen Mehmet, som sa att han fortfarande inte förstod min fråga. Försök, bad jag. Efter lång betänketid svarade han:
- Flyktingen och jag är ömsesidigt beroende av varandra. Det ska kosta att vara människa. Annars är vår existens ett enda stort misstag.
Muslimen Mehmet låter som den judiske flyktingpojken Jesus, som kom att bli kristendomens centralgestalt: människan är människa endast i kraft av en mängd beroendeförhållanden.
Kanske är det främst därför jag de tre senaste åren börjat fira jul, om än genom att försjunka i fotografier.