Folkparti som blev fokusgruppsparti. - Frihet. Det är liberalismens kärna. Därifrån kan man härleda förträffligheten med demokrati och marknadsekonomi. Att mänskliga rättigheter ska respekteras i alla länder är en självklarhet för en liberal. Värden som fri rörlighet, tolerans och mångfald springer ur en lidelse att var och en måste få välja sin egen väg i livet.
Vidare ska människor få goda livschanser och möjligheter att komma in i - och att lämna - olika sammanhang. Sakfrågor som subventionerad föräldraledighet och assistans till funktionshindrade speglar en vilja att enskilda personer ska ges så stora frihetsgrader i vardagen som möjligt.
I dessa tider då den amerikanske presidenten smädar sanningen, britterna lämnar EU, murar byggs, demokratin eroderar i många länder, diktaturen Kina spänner musklerna, handelskrig hotar och nationalismen breder ut sig finns det mycket att bemöta för en liberal.
På hemmaplan ropas det efter allt hårdare tag, strängare regler för all form av invandring och att alla ska omfatta "svenska värderingar". Public service och etablissemanget dras i smutsen. Liberal har blivit ett skällsord.
Sällan har behovet varit större än nu att liberala partier utövar ett ledarskap som utgår från en ideologisk kompass. När liberalismen utmanas från både höger och vänster gäller det att stå pall. Att veta vem man är och att vara trygg i sig själv.
Liberalerna, som gör anspråk på att vara frihetens främsta försvarare i folkvalda församlingar, har emellertid varit tämligen osynliga under en längre tid. Alltsedan alliansens valförlust 2014 och flyktingvågen 2015 har partiet famlat.
Avvägningen mellan att hjälpa asylsökande och att värna välfärdsstaten har splittrat partiet. Likaså identitetsfrågan skapar inre spänningar: ska man vara ett borgerligt parti som släpper fram en moderatledd regering med SD-stöd, eller ska man hålla nationalisterna stången och hårdförhandla med S för att få till stånd liberala reformer?
För att komma undan dessa jobbiga motsättningar - och förhoppningsvis öka opinionsstödet - har partiledningen nu presenterat en sakpolitisk strategi. Den går ut på att partiet ska lyssna på folket och fokusera på tre sakfrågor: klimat, integration och skola.
Folkpartiet blev således snarare fokusgruppspartiet än Liberalerna med stort L.
Strategin är vansklig. Man riskerar att ta intryck av opinionsvindar som tvärtom behöver vändas, man släpper den internationella utblicken och man tar sakfråga för sakfråga och öppnar därmed upp för högerns taktik att samtala och göra upp med alla partier - inklusive V och SD, som står så långt ifrån liberalismen som det går att komma i svensk partipolitik.
Både Moderaterna och Socialdemokraterna har dessutom under en längre period talat om att de ska vinna röster på att lösa medborgarnas praktiska bekymmer. För detta har de inte belönats.
Det är också tydligt att partiledare som argumenterar med liv och lust för sin övertygelse, såsom Ebba Busch Thor (KD) och Jonas Sjöstedt (V), vinner högt förtroende bland väljarna även om de ideologiskt inte håller med dem.
Liberalerna kan inte fortsätta att ducka i centrala värderingsfrågor. Tvärtom måste partiet ta ton mot illiberala tankefigurer och förslag. Samt förklara varför frihet i det långa loppet alltid ger människor bättre liv.