För mamma var prylarna mer värda än vi

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

För mamma var prylarna mer värda än vi - Ett luftigt avskalat hem eller ett fyllt av minnen och saker? Artikelserien "Förenkla livet" har engagerat många. En har barnbarn som gläds åt gamla knappar och snören. En annan sörjer sin mammas fixering vid ägodelar: "Det var knappt vi och våra barn fick bo i sommarstugan av rädsla för att någon pryl kunde ta skada. " Här är några av gensvaren.

Efter att ha tömt mina föräldrars och min svärmors hem på deras ägodelar har jag helt ärligt svårt att köpa en enda pryl till mitt eget hem. Min mamma, född på 1930-talet, samlade på allt. Jag menar verkligen allt! Alla ytor var täckta av prydnader . . . snäckor, stenar, minivaser, smycken . . . som alla bar minnen och omgärdades av starka känslor - och damm!

Alla skåp och garderober var fyllda till bristningsgränsen. En stark känsla av att prylarna var mer värda än vi - människorna i hennes liv - har alltid funnits där. Det var knappt vi och våra barn, när dom var små, fick bo i vår sommarstuga för henne av rädsla för att någon pryl kunde ta skada.

Jag upplevde det nog inte som att prylarna gjorde henne lycklig och välmående, snarare tvärtom, ett sorts tvångsmässigt, nervöst, inlärt beteende att samla på sig och inte förmå sig att rensa ut. Eventuellt var det också bekvämt att slippa ta beslut, slippa ångra sig om man gjort sig av med något man sedan saknade. De besluten lämnades över till oss, efter hennes död.

Eva

Följ Idagsidan på Facebook och få alla Idagredaktionens artiklar direkt i ditt flöde. Klicka på länken och tryck "Gilla" på Idagsidan SvD.

Det är inte bara jag som får associationer till anorexia och kontrollbehov när det gäller minimalism. Likaså går tankarna åt motsatta hållet, till bulimi och att inte kunna avstå när man tänker på minimalismens motsats hoarding. Själv befinner jag mig i båda extremkanterna på samma gång.

Jag semestrar som en nomad och då blir det inte mycket man har med. På vandring, cykelsemester, kanotpaddling och liknande är det den fysiska förmågan som sätter gränsen. På segling, bilsemester, backpack-resor och liknande kan man ha med lite mer, men ändå rätt begränsat med prylar.

Hemma däremot har jag svårt att säga nej till prylar. Jag får lätt känslomässiga bindningar till saker och sparar gärna för "säkerhets skull". Jag har flera gånger rensat ut saker som jag sedan ångrat att jag gjort mig av med.

Nu "löser" jag det genom att hyra ett förråd där jag har massor av kartonger med saker jag inte vill göra mig av med. Många tycker att jag är knäpp, och så är det kanske, eller?

Prylgalen?

Hos oss sparar vi vackra knappar, tygbitar, snören, papper, askar och gläds med barnbarnen som upptäcker vad allt kan användas till med sin fantasi, oförstörd av designad funktionalism. Vi har massor av saker som nästan alla ärvts eller använts av andra före oss och som motverkar den historielöshet som är utmärkande för många av dagens hem.

Konsumtion handlar ju inte bara om föremål. Miljöpåverkan kan vara större om pengarna används inom den så kallade upplevelseindustrin; bestående av resor, mat och dryck; ofta baserad på en lineär ekonomi, än om det handlar om en cirkulär ekonomi som bygger på bytestjänster och återbruk av redan producerade varor.

Att "förenkla livet" öppnar för att förenkla tankar och förhållningssätt. Fundamentalism är farlig, både när det handlar om begränsningar av vad vi tänker och vad vi intar eller omger oss med - därför hyllar vi mångfald inte minimalism.

Carina Rosén och PehrOlov Pehrson

När Margret Thatcher var premiärminister i Storbritannien införde hon en regel för de statliga myndigheterna: "Om ni inför en ny blankett måste ni samtidigt slopa en redan befintlig. " Det var ett sätt att hålla byråkratin i schack.

Samma regel kan man ha för sitt hem: Köper du en ny pryl eller en ny klädtrasa måste du samtidigt ta bort en pryl eller ett plagg. Det vore ett sätt att i alla fall hålla antalet prylar med mera på en konstant nivå.

Björn T

Det är helt klart att vi alla har för mycket prylar. Men livet har olika stadier och därför borde man man ha bättre koll på vilka prylar man behöver och förvaltar i nuet. En ensamstående ung man kanske klarar sig på 80 saker och det är ett kul projekt. Men en småbarnsfamilj har en helt annan situation.

Extrem minimalism blir ju dessutom så tråkigt och osensuellt, intressant och tankeväckande, menvisst vill man ha sköna sittmöbler!

Jag är en 65+are och har tyckt illa om det konsumtionssamhälle jag vuxit upp och levt i, där modet bestämt att vi ska kasta eller sälja saker som inte längre är trendiga. Maken och jag har bara slängt sådant som varit trasigt och oanvändbart, sparat resten som efter tio, tjugo, ibland trettio år åter varit högsta mode! Min bror och hans familj däremot har alltid haft senaste mode på och runt sig, bytt köksinredning vart femte år, bil varje år etc. Hans kommentar till mig har varit : "Om alla var som du syrran skulle hjulen inte snurra!". Han är en framgångsrik affärsman, jag akademiker.

Emellertid är det mitt hem som är sprängfyllt av prylar och kläder, inte hans. Jag har möbler, böcker, husgeråd, porslinsfigurer som jag fått, ärvt, nästan aldrig skaffat själv, och huset är efter att föräldrar avlidit sprängfyllt med arvegods.

Mina barn och deras ingifta har gått på den minimalistiska trenden så deras hus och lägenheter ekar tomt och det skallrar mellan väggarna när barnbarnen leker och stojar. Här hemma blir ljudnivån lägre trots att antalet barn mer än fördubblas när alla samlas.
Barnbarnen älskar alla gamla saker som finns här, leksaker från när mina föräldrar var små och mina egna gamla ärvda gardiner fungerar som ljuddämpare likaså mattor.

Att bygga upp ett eget personligt hem tar självklart lång tid. Vi hade också ett mycket minimalistiskt hem från början av det naturliga skälet att vi inte hade pengar. Jag inbillar mig att de flyktingar som kommer hit tomhänta saknar sina och sina föräldrars saker mycket.
Men nu ska vi vara minimalistiska. Ja, det blir mindre jox att städa, men ack så hemskt att inte få alla dessa minnen som kommer upp när blicken snuddar vid tingen som omger mig.

Nej tack, jag avstår även denna trend.

Syster som sparar

Jag har cyklat långfärd mycket med hela livet i packväskor så jag uppskattar det enkla. Jag skriver alltid dagbok då, bara om vad som händer. Inga känslor. Jag läste Paul Theroux för länge sen. Resandets Tao enligt honom: lämna hemmet, res ensam, res lätt, ta med en karta, res landvägen, korsa en landgräns, skriv dagbok, läs en bok som inte har någon relation till din resa, om du har en mobiltelefon använd den inte, skaffa dig en vän.

Hans ord sammanfattar mina äventyr ganska bra. Framför allt uppskattar jag ett liv i frihet. Jag gör vad jag vill. Jag cyklar.

Olof

Som gammal pensionär förstår jag inte varför jag omgett mig med så många prylar med mera. Nu är dessa bara en belastning för barnen som får en massa jobb när jag går bort.

Anonym

Källa - 2016-08-23 10:10

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+